Gud älskar djävulen

Till min förskräckelse har jag redan sett julkalendrar till försäljning i affärerna, och pepparkakor, julmust, diverse stjärnor, glitter och glögg (?). Varför i helvete?

Det är inte ens november. Jag hatar julen. Jag tycker det är en ytterst plågsam tid. Julen är mysig i två dagar. Det är dagen före, och dagen efter julafton.

Räkna med att folk kommer bli deprimerade, få ångest och vilja dö redan innan julkalendern har börjat rulla.

Okej. Vänta. Att repa in julsångerna i kören är faktiskt rätt mysigt.

Datorn är lagad. Äntligen. Vilken är anledningen till min frånvaro.
På en vecka har jag också hunnit med att ligga på sjukhus. Ryggmärgsvätskegrejen igen. Jag är så trött på hela den skiten att det finns inte.
När trycket går upp blir allt annat också jobbigt. Och får för stora proportioner.

Jag har lyckats lova att jag om min syster ska kolla på High School Musical 3. Herregud. Jag har aldrig sett en enda film, är inte insatt för fem öre, och har insett att jag inte har koll på en endaste "ny" amerikansk kändis, för att de är en annan generation. Känns vuxet. Jag har iallafall fribiljetter.

Det känns att man lever när man går i skolan 24/7. Allt går som på rullband. Äta, sova, plugga, dö. Typ. Betar av och betar av. Men det går bra, känns relativt bra. Allt rullar på. Men höstlovet kommer som en smärre chock. Jag har ju ingen vardag längre. Allt jag gör är skola. Så jag har glömt vad man gör när man är ledig. Eller hur man gör.
Men det är ju egentligen inget problem i sig, eftersom jag är totalt värdelös på att vara ledig. Det är bland det tråkigaste jag vet.

Mitt främsta mål är iallafall att SOVA inatt. Det gjorde jag nämligen inte inatt.

Jag har läst kongresshandlingarna inför helgen. Och herregud så tråkigt. Jag vill inte längre, tror jag. Orkar inte. Jag är ju förkyld. Rätt krasslig.

Doktorn sa också, att om jag får hög feber och börjar spy, ska jag åka in till akuten. Eftersom jag har ätit kortsion, har medecinen hämmat min naturliga kortsiontillverkning. Vilket inte var bra, nåt i den stilen.

Tillbaka till kongressen. Hur intresserad är jag? Inte ett dugg. Jag kanske inte går, eller?

Var hos läkaren idag. Totalt i onödan. Han meddelade att röntgenplåtarna som togs för X antal veckor sedan, ska skickas till neurologgruppen i Gbg imorgon. Så de har alltså inte ens sett min journal än.

Jag kommer aldrig få hjälp med det här. De är ju inkompetenta!
De kan ju göra proceduren så mycket kortare, om de vill.

Jag kommer behöva göra en ögonunderslkning snart, också helt i onödan.

Hur kan det komma sig att läkarna i Lund ville och kunde göra en operation inom fyra dagar, medans det tar ååår för läkarna här? Jag fattar inte. Det måste ju betyda att nån läkarkår har fel, men vem?

Jag är trött på att inte få svar, och att vänta, och att slussas runt.

Folk dör i genomsnitt mer och oftare inom vården i Västra Götaland, än i Skånes län. Glöm inte var ni läste det.

Idag gick larmet i matsalen. Vad det var för slags larm vete sjutton, men att det lät suspekt vet jag. Det utslöstes bara i matsalen. Inte ett brandlarm, för det utlöstes inte i själva köket, utan i själva salen.

Reaktionen hos oss blev. Ingen. Noll.

Typ fyra, fem klasser som inte rörde varken en fena eller min. Matsalspersonalen brydde sig inte heller. Det var dagens roliga grej. Räkna då ut hur kul vi hade.

Larmet gick hela tiden, under fem minuter. Det verkade sätta igång varje gång då en naturare lyfte sig från stolen. De satt nämligen längst ner, och det sammanträffade verkligen på ett konstigt sätt.

Jag är så tät i näsan att jag varken kan prata, andas eller göra något normalt. Det är väldigt jobbigt. Nässprayen är såklart slut.

Nej. Men Grattis Mårten som fått med en låt i Melodifestivalen. Hah. Så det här med att "vägra Melodifestivalen 2009" är ju kört, redan nu. Ni som läste här redan förra vintern, och som känner mig, vet ju mitt motsånd till allt vad Melodifestivalen heter. Men förra året var jag ju tvungen att kolla på Björn Gustavsson. SVT har mig i en fälla.
Min stolthet bevarade jag iallafall lite genom att inte låta låna Christina Agiluera's  skiva på mitt bibliotekskort. Nånstans går gränsen. Det ska gudarna veta.

Jag ska på kongress på fredag. Och oj vad insatt jag är. Vet inte ens vad det hela handlar om. Bara just EU-parlamentariska valplattformer. Vilket säger jättemycket, eller ingenting. Vad är det? Vill jag ens gå?
Skulle inte jag säga upp mitt medlemsskap i det där förbannade partiet?

Tittade på partiledardebatten igår. Mona Sahlin får ta och skärpa sig. När Maria Wetterstrand får kritik, syns det inte på henne. Hon kan ta kritik på ett distanserat sätt. Det kan inte Mona. Hon sitter och blinkar och ler och har sig. Anledning?

Det är en debatterandes akilleshäl. Det får inte synas. På några villkor. Man får inte visa att man blir berörd på ett eller annat sätt. Varför poängterar alltid alla sossar att "vi socialdemokrater anser att..." Skit i det! Vi fattar att ni är sossar. Det är antagligen ett retoriskt knep, men det funkar inte. Punkt.

Jag är förkyld. Har ägnat hela dagen åt att sova och att titta på teve. Gud vad tråkigt. Exakt ingenting på teve. Huvudvärk.
Ska till doktorn på onsdag. Rutinkontroll. Ska passa på att kolla ryggmärgsvätskegrejen igen, då jag tror att symptom återuppstått. Jag blir så trött. Remiss från Gbg har jag inte fått. Kommer jag få en, ens? Tveksamt.

Frisk som en nötkärna eller inte ska jag pallra mig till skolan imorrn. Bild och en dramapjäs lockar.

Ibland hör jag hennes röst, mormors alltså. Lite läskigt. Eller. Jag hör den i huvudet. Jag är inte synsk eller något sådant skumt. Ibland hör jag den i drömmar, eller i vaket tillstånd på natten.

Ibland när telefonen ringer tänker jag: "Men det är kanske mormor". Men så kommer jag ihåg att, just det ja! Det är ju liksom inte möjligt.

När jag låg på NÄL första kvällen, var jag på snudden att ringa mormor och berätta hur jag mådde. Varför gjorde jag inte det? Jo, för att sjukhuspersonalen ville inte ge mig telefonrättigheterna! Dagen därpå var det ju försent.

Jag tittar på foton av mormor och morfar. Bröllopsfotografier. De är unga, kära och glada. Där visste de inte hur det skulle bli. Att morfar skulle dö av cancer, eller att mormor skulle få hjärtattack.

Jag har fått reda på saker om mormor, om hur hon var, innan jag fanns, som jag inte visste. Det suger ju! Jag har ju skapat mig en uppfattning om henne, som visar sig inte riktigt stämma. Men jag kan ju inte prata med henne. Om jag bara fick säga "hej". (Det var alltså positiva saker jag fick reda på)

Som livet kan bli, ändå.

Jag är i allafall säker på att morfar hade älskat Amy MacDonald's låt.

Vi har praktikanter i skolan. Lärarstudenter som hänger efter lärarna.
Naturkunskapspraktikanten är en kvinna som inte kan förklara på ett begripligt sätt. Inte ens vår ordinarie lärare fattar. Han går därifrån. Vi hade prov i veckan, och att det eventuellt inte gått så bra, skyller jag fullt på henne.

Hur hon kunde göra cellandningen så komplicerat är prisbelönande. Ingen fattade. Stackars hennes kommande elever. Tacksam över att jag bara läser Nk detta året, och hinner därmed inte ha henne!

Det enda man koncentrerar sig på är hennes märkliga frisyr. Den är helt outstandning, på ett dåligt sätt. Vild.

På franskan är det en praktikant till.
Hon fattar inte svenska och det är jobbigt.
Elev: Hur böjer man det ordet?
Hon: Le maskulin, La feminin.
E: Men inte det, det ordet (pekar).
Hon: Le maskulin, la feminin.
E: Men inte det. Jag vet det. Det ordet, hur böjer man? Presens, du vet.
H: Le maskulin, la feminin,

På bilden har vi också en. Men hon är faktiskt bra. Man fattar vad hon menar, och hon har ingen distraherande frisyr. Precis så som en praktikant ska vara!

Anders Eklund fick ju livstid. Och ett skadestånd som det är tänkt att han ska betala. Men han besitter ju inte någon förmögenhet redan, så hur ska han kunna betala ut skadeståndet? Han har ju livstid, och inne på kåken tjänar man väl inte så mycket? Och om han mot förmodan skulle komma ut efter ett tag, så är han ju i pensionsåldern vid det laget. Och banken lånar väl inte ut pengar till nån som sitter inne, då han inte skulle kunna betala tillbaka?

Jag fattar inte tänket här.

Han som brände ner Kristinedalskolan i Stenungsund i vintras, går nu på min skola! Spännande va?

Känns som man, rent instinktivt, borde ta hem alla bildgrejer. I förebyggande syfte, liksom.

Esteter är underskattade. Vi bli mest bara hånade plus att vi aldrig blir tagna på allvar.

Men. Vi måste allt som oftast rannsaka oss själva, konfrontera vårt självfötroende när vi ska visa upp våra alster. Vi måste stå på en scen ibland, vi måste få kass kritik, för att det vi djupt presterade inte är bra nog. Vi tar liksom av oss själva, för att skapa något. Vi kan inte dölja vår förmåga att skapa. Det framgår rätt tydligt om vi inte kan spela piano eller säga repliker flytande. Då blir det pinsamt, och rätt naket.

Annat är det för er, teoretiker. Ni kan luta er på er bok, eller erat sinande minne om inte rätt fakta framgår. Det kan inte vi.

Men det ska inte döljas att vi ofta tar saker med en nypa salt, men det kanske är som en våg. Att det måste vägas upp, hittas en balans.

Jag gillar att vara estet. Som under bilden. Vi har fått en uppgift. Jag går ofta och tänker på mina uppgifter länge. Oftast får jag inspiration eller idéer från helt oväntade håll. Det är det som är det fina. Att man med hjälp av fantasin hittar nya grejer, som kanske inte passar ihop en och en, men som tillsammans blir något jättebra. Det är rätt magiskt, och jag älskar det. Jag går ofta runt i tankarna om hur man ska kunna förbättra, förändra, eller komma på nya idéer. Och vips! Så ser jag en musikvideo, läser tidningen eller hör en intervju, och helt plöstligt har jag en idé. Det kommer när man misnt anar det. Fascinerande!

Jag har fått frågan om vad jag tycker om "Fru Gårman"

Såhär tycker jag:

Att det finns feminister som har slitit för detta i decennier är helt galet. Jag bryr mig inte ett dugg om gubben är kvinna eller man. Vad är det för barnsligheter? En symbol mer eller mindre? Det finns riktiga jämställdhets/jämlikhetsfrågor, arbeta med dom istället! Att byta massa skyltar kostar ju ändå bara pengar.

Töntigt och helt onödigt.

Så - ni tanter som slitit med detta, är Sverige ultimat nu? Helt jämställt? Gör nåt vettigt istället.

*

Riktigt besviken på miljöpartiet blev jag igår när jag tittade på nyheterna. De vill inte återinskaffa förmögenhetsskatten!?
Vad jag erinrar mig var det ett j*vla hallå om just den skattens framtid på kongressen i våras. Och där röstade vi inte bort skatten?

När jag bloggar kan ni räkna med att jag har massor att göra. Prov imorrn, säger väl allt?

Veronica: Skriv en kommentar och lägg till mailadressen, så skickar jag bilderna! Ingen kommer se mailadressen förutom jag!

I måndags var det barnens dag. Första sidan i GP pryddes av massa barn som berättade vad det viktigaste i livet var.
Förfärligt och suspekt många nämnde:

"Att inte bli slagen hemma"

Innebär det att dessa barn blir slagna hemma? Annars hade väl inte sexåriga Lukas sagt det? Eller hur? Barn är ju inte dumma, de säger sällan saker som de inte kan relatera till? Ska inte någon göra nå't i det här läget? Socialen?

Eller vänta, Socialen är ju en inkompetent stiftelse, jag tror det är Soc som skapar problemen, snarare, än att lösa dom.

Pappa kallar min generation för "Den förlorade MTV-generationen" Jag är böjd att hålla med.
Om en bildestet aldrig hört talas om Matisse, eller att Gränna ligger i Småland. Och inte i Dalarna. Eller att Strindberg måste vara "öh, men ah, är det inte han, du vet, han med hatten som åkte skidor?" Då måste det ju gå lika förbannat utför med den svenska allmänbildningen som det gör med den isländska ekonomin.
Jag tycker det är otroligt viktigt att kunna stava ordentligt. A och O. Utan att kunna stava är du ju körd. (Om det är dyslexi, eller annan medecinsk diagnos är det givetvis ingen fara, då har man ju nåt att skylla på)

Nog om det.
Jag har naturkunskapsprov imorrn. Kul. Författarna kan ju fan inte skriva "osv." efter varje beskrivande mening. Eller "ju".
Om jag ska kunna fatta innehållet, får de bifoga eller hänvisa till sidor där "osv" informationen finns. Jag kan ju inte gissa mig till svaren?

Amy McDonald - herregud. Hennes låt får mig att le helt anspråkslöst, fånigt leende.

Begravningen är över, allt är över nu.

Jag har aldrig gråtit så mycket så länge i hela mitt liv. Av skaran som satt i kapellet kändes det som om det bara var jag som grät. Vilket det nog var. Alla andra satt tysta och koncentrerade sig på sina händer.
Personligen tycker jag att prästen sög. Inte bara därför att jag inte tror på det hon sa, utan för att hon vär kylig och inställsam. När hon jämförde mormors liv med hennes vissnande rabatt vände det sig i magen på mig.

****

Att vara fotograf är lite frustrerande. Dels att man själv aldrig är med på ett enda foto själv, dels att man måste ta med sig kameran överallt. För är det någon gång som man ser ett bra motiv så är aldrig kameran med. Så därför måste den ju med. Jämt.

Hörde en bra låt idag. Med Amy Mc...nånting, med låten, Where do you gonna sleep tonight? Kanske?? Hette den det? Bra var den iallafall.

Det har varit en bra helg. Är fortfarande kvar i Småland. Vackrare här än hemma, höstmässigt.
Återkommer.