Fortsättningen
Jo, alltså, jag vet inte riktigt, men jag är inte helt bekväm med att jag publicerade mitt förr förra inlägg. Det var så jag tyckte då, för stunden. Men riktigt så allvarligt kändes det inte riktigt.
Lite småpinsamt. Funderar på att ta bort inlägget, men i skrivande stund bär det också emot.
Har precis sett Pearl Harbour på teve, hatar tv 4 för att de sänder Keno mitt i filmen. Under brinnande inferno.
Nu i efterhand känns det lite som att ha krigat själv. Fast på distans, liksom.
Den här bloggen har blivit alldeles för självanalyserande och djup. Ska ändra på det, för det här suger.
Ni där ute i spacet borde läsa Per Nilssons böcker. De är så filuriga. Och poetiska. Man känner så väl igen känslorna han beskriver i böckerna.
Farmor blandade ihop Neil Young och Marie Lindberg. Jag höll på att smälla av. Det är ju som att blanda ihop Jesus med Darth Wader. Det går ju liksom inte ihop. 1 + 1 blir inte två i det här fallet.
(Visst är det provocerande?
Visst klämde jag på en nerv, en tabubelagd nerv? Visst får man inte blanda in religioner på det här sättet? Eller driva med dessa på det här sättet?) Men undrar vem som blev mest förolämpad nu?
Jag antar att de väldigt religiösa gett upp min blogg för längesedan, men ändå?
Iallafall, syrran fck en asful mössa som någon stackare hade pillat ihop. Den var tydligen för liten, den gick inte på. Hon försökte och försökte, men den var för liten. Lika bra det, annars hade ju farmor tyckt att hon skulle ha på sig den. Som tur var satt jag i en fåtölj med ryggen mot farmor, så jag kunde garva mest jag ville. Tillslut satt jag i fosterställning och försökte sluta skaka av skratt. En absurd situation. Chocken av att mössan var så jävla ful drabbade alla. Och sen att hon inte fick på den.....Förhoppningsvis fattar ni.
Vid matbordet efter Kalle Anka började ju tjatet efter julklappsöppningen.
Säg då såhär, för att undvika tjatet:
"Ju närmare tiden lider julklappsutdelningen, desto närmre kommer man döden"
Makabert och tragiskt och morbirt - visst. Men det hjälpte. Ingen tog det så allvarligt. Anna stirrade konstigt på mig, men sedan insåg hon att jag drev med henne och började garva. Men ovanstående fakta är ju sann, med lite tidsperspektiv, bara.
Kalle Anka är ju så bra! Men den där fågeln kan ju ta och leta sig om efter en plats på en annan planet. Den är ju jobbig.
// :)
Lite småpinsamt. Funderar på att ta bort inlägget, men i skrivande stund bär det också emot.
Har precis sett Pearl Harbour på teve, hatar tv 4 för att de sänder Keno mitt i filmen. Under brinnande inferno.
Nu i efterhand känns det lite som att ha krigat själv. Fast på distans, liksom.
Den här bloggen har blivit alldeles för självanalyserande och djup. Ska ändra på det, för det här suger.
Ni där ute i spacet borde läsa Per Nilssons böcker. De är så filuriga. Och poetiska. Man känner så väl igen känslorna han beskriver i böckerna.
Farmor blandade ihop Neil Young och Marie Lindberg. Jag höll på att smälla av. Det är ju som att blanda ihop Jesus med Darth Wader. Det går ju liksom inte ihop. 1 + 1 blir inte två i det här fallet.
(Visst är det provocerande?
Visst klämde jag på en nerv, en tabubelagd nerv? Visst får man inte blanda in religioner på det här sättet? Eller driva med dessa på det här sättet?) Men undrar vem som blev mest förolämpad nu?
Jag antar att de väldigt religiösa gett upp min blogg för längesedan, men ändå?
Iallafall, syrran fck en asful mössa som någon stackare hade pillat ihop. Den var tydligen för liten, den gick inte på. Hon försökte och försökte, men den var för liten. Lika bra det, annars hade ju farmor tyckt att hon skulle ha på sig den. Som tur var satt jag i en fåtölj med ryggen mot farmor, så jag kunde garva mest jag ville. Tillslut satt jag i fosterställning och försökte sluta skaka av skratt. En absurd situation. Chocken av att mössan var så jävla ful drabbade alla. Och sen att hon inte fick på den.....Förhoppningsvis fattar ni.
Vid matbordet efter Kalle Anka började ju tjatet efter julklappsöppningen.
Säg då såhär, för att undvika tjatet:
"Ju närmare tiden lider julklappsutdelningen, desto närmre kommer man döden"
Makabert och tragiskt och morbirt - visst. Men det hjälpte. Ingen tog det så allvarligt. Anna stirrade konstigt på mig, men sedan insåg hon att jag drev med henne och började garva. Men ovanstående fakta är ju sann, med lite tidsperspektiv, bara.
Kalle Anka är ju så bra! Men den där fågeln kan ju ta och leta sig om efter en plats på en annan planet. Den är ju jobbig.
// :)
Ding Dong merily on high
Vi sjöng upp för skolan igår. Det var så himla kul!
Jag var uppe i varv hela kvällen efteråt. Fyra låtar gånger tre. Maffig känsla att sjunga i kör framför publik. Det lät sjukt bra. Det var kul kul kul. Jag vill sjunga mer nu. Med esteterna. Esteter är roliga, de har en helt annan humor än andra. =)
Det var skitkul i stan igår med. De hade lyst upp Avenyn så himla fint, massa olika färger. Hittade massa bra julklappar. Lite till mig själv med. :D
Jag var uppe i varv hela kvällen efteråt. Fyra låtar gånger tre. Maffig känsla att sjunga i kör framför publik. Det lät sjukt bra. Det var kul kul kul. Jag vill sjunga mer nu. Med esteterna. Esteter är roliga, de har en helt annan humor än andra. =)
Det var skitkul i stan igår med. De hade lyst upp Avenyn så himla fint, massa olika färger. Hittade massa bra julklappar. Lite till mig själv med. :D
Jul - som tolkas fritt!
Jag gillar inte julen, jag vet inte vad det är. Men måste reda ut ugnefär vad det är, så kanske man kan vända på steken sedan.
Julen får mig att må illa, jag vill inte, bara lägga mig någonstans, kolla på en amerikansk skitfilm som handlar om sommaren. Eller tider när ingenting är som det brukar vara, eller där man bara får vara.
Det är nog där skon klämmer. Hela julhysterin är ju så förbannat jobbig. Massa förbannade julklappar som ska köpas, och sedan förmodligen bytas. Massa asfula tomtar och bilig marsipan som smakar kemifabrik.
Det är väl lika bra att förklara att det här inlägget kan bli osammanhängande. Jag förväntar mig inte att ni ska fatta vad jag skriver om - hela tiden.
Trängsel i Nordstan, överfulla affärer, tomma plånböcker, kallt som fan, men ingen snö för det.
Det här känns skumt; Alla återgår till deras bas, deras hem, för att fira som man alltid gjort, som vanligt, hur macho, dryg, snobbig, cool, glad, ledsen, ödmjuk, rik eller whatever man än verkar vara återgår alla kändisar som busschaffisar till att sitta och lukta på olika glöggsorter, minnas den gågna barndomen och fan. Det är detta som känns så himla jobbigt. Vete tusan varför, men liksom. Vi är ju lika, allihopa.
Jag gillar inte julen. Massa sötsliskiga grejer, massa pynt som står och möglar, massa skit. Man ska vara glad, man ska vara harmonisk, man ska älska allt och alla. Etc. Det är nog därför jag älskar Kalle Anka, eller vänta nu, det är kanske just därför alla, barn som vuxna, bänkar sig klockan tre varenda år framför teven, för att bara vara framför teven. Glömma alla måsten och alla jobbiga konfrontationer med nån släkting som ätit upp alla valnötter i skålen, bara låta Kalle Anka misslyckas lite. Känns ju förretsen bra att någon (läs Kalle Anka) misslyckas lite på julafton. Det är ju liksom ingen annan som gör det, eller?
Dagarna kring jul står ju stilla med. Ingenting händer. Alla bara äter. Och hur kul är om hundra år?
Nej, ärligt talat längtar jag till den 1 januari. Skön dag. Nytt år, alla traditioner är borta, överstökade. Men påsken gillar jag. Den är kul. Det är den ända traditionen jag står ut med.
Morfar är ju död med. Morfar. Konstigt det känns att skriva morfar. Jag har inte skrivit det ordet på länge, vilket jag inte har, men tänkt på ordet. Eller han, kanske, rättare sagt.
Han är ju somsagt död. Och det var ju han som var hela själva julen. Allt kretsade kring honom. (Han var tomten)
Han dog för sex årsedan. Sex år utan tomte. Utan morfar. Jag saknar honom jättemycket. Han var ju bäst.
Nej. Julen borde avskaffas. Eller Ok, ett tredje värlskrig skulle utbryta, och kungen skulle abdikera.
Men jag vill inte fira julen längre. Inte så som jag gör nu iallafall. Jag vet inte hur jag vill fira den. Kanske borde bli jehovas. De firar ju inte nåt sånt, kravfyllda grejer. Men då måste man ju tro på gud, och det gör ju inte jag. Jag stavar ju inte ens gud med stor bokstav.
Påtal om gud så har jag skickat iväg det där brevet till prästen om att jag vill gå ur svenska kyrkan. Känns bra. Idag påminde mamma mig om att jag inte kommer få gifta mig kyrkligt. Yes. Ett krav borta. Check.
Neeeej. Jag vill åka skridskor snart. Och det går ju för tillfället inte här on the West Coast. West end coast.
Jag har inte varit mig själv senaste veckan. Vet inte vad det beror på riktigt. Massa känslor som jag inte kan beskriva. Situationer som jag inte kan beskriva. Situationer som hänt samma dag, olika, rätt många, som borde smältas var och en för sig, men som det inte finns tid och ork till. Så då blir det väl så här. Bra grejer (huvudsakligen) och ett fåtal tråkiga, men som tagit plats och tankeutrymme. Men det hjäper faktiskt skitbra att skriva om dom såhär, man får det farmför sig, svart på vitt. Då kan jag iallafall lösa dom, lite, förhoppningsvis. Eller bara förstå dom.
Nästa inlägg ska jag skriva nu. På momangen. Och det inlägget blir annorlunda och olikt detta. Det förklarar förresten att mycket har fåt plats i mitt huvud den här veckan! =)
Julen får mig att må illa, jag vill inte, bara lägga mig någonstans, kolla på en amerikansk skitfilm som handlar om sommaren. Eller tider när ingenting är som det brukar vara, eller där man bara får vara.
Det är nog där skon klämmer. Hela julhysterin är ju så förbannat jobbig. Massa förbannade julklappar som ska köpas, och sedan förmodligen bytas. Massa asfula tomtar och bilig marsipan som smakar kemifabrik.
Det är väl lika bra att förklara att det här inlägget kan bli osammanhängande. Jag förväntar mig inte att ni ska fatta vad jag skriver om - hela tiden.
Trängsel i Nordstan, överfulla affärer, tomma plånböcker, kallt som fan, men ingen snö för det.
Det här känns skumt; Alla återgår till deras bas, deras hem, för att fira som man alltid gjort, som vanligt, hur macho, dryg, snobbig, cool, glad, ledsen, ödmjuk, rik eller whatever man än verkar vara återgår alla kändisar som busschaffisar till att sitta och lukta på olika glöggsorter, minnas den gågna barndomen och fan. Det är detta som känns så himla jobbigt. Vete tusan varför, men liksom. Vi är ju lika, allihopa.
Jag gillar inte julen. Massa sötsliskiga grejer, massa pynt som står och möglar, massa skit. Man ska vara glad, man ska vara harmonisk, man ska älska allt och alla. Etc. Det är nog därför jag älskar Kalle Anka, eller vänta nu, det är kanske just därför alla, barn som vuxna, bänkar sig klockan tre varenda år framför teven, för att bara vara framför teven. Glömma alla måsten och alla jobbiga konfrontationer med nån släkting som ätit upp alla valnötter i skålen, bara låta Kalle Anka misslyckas lite. Känns ju förretsen bra att någon (läs Kalle Anka) misslyckas lite på julafton. Det är ju liksom ingen annan som gör det, eller?
Dagarna kring jul står ju stilla med. Ingenting händer. Alla bara äter. Och hur kul är om hundra år?
Nej, ärligt talat längtar jag till den 1 januari. Skön dag. Nytt år, alla traditioner är borta, överstökade. Men påsken gillar jag. Den är kul. Det är den ända traditionen jag står ut med.
Morfar är ju död med. Morfar. Konstigt det känns att skriva morfar. Jag har inte skrivit det ordet på länge, vilket jag inte har, men tänkt på ordet. Eller han, kanske, rättare sagt.
Han är ju somsagt död. Och det var ju han som var hela själva julen. Allt kretsade kring honom. (Han var tomten)
Han dog för sex årsedan. Sex år utan tomte. Utan morfar. Jag saknar honom jättemycket. Han var ju bäst.
Nej. Julen borde avskaffas. Eller Ok, ett tredje värlskrig skulle utbryta, och kungen skulle abdikera.
Men jag vill inte fira julen längre. Inte så som jag gör nu iallafall. Jag vet inte hur jag vill fira den. Kanske borde bli jehovas. De firar ju inte nåt sånt, kravfyllda grejer. Men då måste man ju tro på gud, och det gör ju inte jag. Jag stavar ju inte ens gud med stor bokstav.
Påtal om gud så har jag skickat iväg det där brevet till prästen om att jag vill gå ur svenska kyrkan. Känns bra. Idag påminde mamma mig om att jag inte kommer få gifta mig kyrkligt. Yes. Ett krav borta. Check.
Neeeej. Jag vill åka skridskor snart. Och det går ju för tillfället inte här on the West Coast. West end coast.
Jag har inte varit mig själv senaste veckan. Vet inte vad det beror på riktigt. Massa känslor som jag inte kan beskriva. Situationer som jag inte kan beskriva. Situationer som hänt samma dag, olika, rätt många, som borde smältas var och en för sig, men som det inte finns tid och ork till. Så då blir det väl så här. Bra grejer (huvudsakligen) och ett fåtal tråkiga, men som tagit plats och tankeutrymme. Men det hjäper faktiskt skitbra att skriva om dom såhär, man får det farmför sig, svart på vitt. Då kan jag iallafall lösa dom, lite, förhoppningsvis. Eller bara förstå dom.
Nästa inlägg ska jag skriva nu. På momangen. Och det inlägget blir annorlunda och olikt detta. Det förklarar förresten att mycket har fåt plats i mitt huvud den här veckan! =)
Underskattade?
Jag har kommit på en sak, killar har en tendens att bli underskattade från min sida.
Beror antagligen på att killarna på högstadiet var en kategori för sig, och att killarna i min klass nu inte är många kategorier högre upp. Ibland. Inte alltid, dock.
Men när en kille i min ålder säger nåt smart, eller klokt, eller när det bara ligger någonting i det dom säger kan jag seriöst sitta och tänka på det hela dagen. Eller sitta och glo på personen ett tag. Det är sant. Men det är lite sorgligt, faktiskt.
Oj vad jag hatar dig din lilla skit. (Samtidigt som jag gillar dig)
Ja, ska nog inte ge mig på att försöka förklara rubriken. Den är liksom inte så intellektuellt förknippad. Lite som Håkan Hellströms låt....Den hette nåt med att jag älskar dig så mycket att jag hatar mig och du älskar mig så lite att jag antagligen hatar dig ännu mer, eller nåt sånt.
Men det är så det känns.
Jag hatar uttrycket "Att tiga är Guld" Det är för f*n tidernas sämsta uttryck. Varför är det guld för? Det är ju en dygd om man är så förmögen att kunna snacka utan att man ser sig om efter lönnmördare.
En tjej på bussen verkar jämt vara rädd för nåt, hon ser alltid skeptisk ut. Men det är liksom hennes utseende.
Förresten lär det ju bli ett återkommande ämne, det här med utgåendet ur Svenska Kyrkan. Det är min ensak, mitt val. Och ingen ska komma och bestämma åt mig, säga vad som är rätt eller fel. Som typ samma personer gjorde idag i skolan som de gjorde i oktober. För Helvete. Håll Käften. Din jävla......
Och så kommer läraren in och säger att jag sur. Klart som fan man blir sur när tre personer inte respekterar vad jag tycker, utan nedvärderar mina åsikter.
Deras argument:
1)Men tänk om det blir krig här, vem ska då hjälpa dig?
2)Om du blir jättefattig, vem ska då ge dig mat?
3)Och tänk OM det händer en naturkatastrof.......And she goes on and on and on.....
Svar:
1) Om alla gick runt och väntade på hjälp från ovan, hur skulle det se ut? Jag vill inte ha kyrkans hjälp. Den har jag klarat mig utmärkt utan. Ska jag alltså vara medlem i en organisation eller vad fan det nu kallas bara för att vänta in en katastrof? Annars då?
För att det kan vara bra att ha.... Eller för att ....
Stöter jag på eventuella katastrofer ska jag använda mitt huvud, och tänka lite. Själv. Gud eller nån präst vill jag iallafall inte ha hjälp av. De vet ju ingenting.
Sånt här gör mig så förbannat rasande. Så gruvligt upprörd. Så jävla.......
Och dessa två tjejer som tyckte så här ska alltid hålla på och hålla på. (D.v.s ifrågasätta allt och alla.) Hela tiden. Så jag borde inte bry mig, eller hur?
Så! Nu har jag lagt det bakom mig. Nästan.
Fan.
Det var franska idag. Vi skulle gå på poängpromenad. Med massa konstiga frågor om vem det var som vägrade ta emot Nobelpriset för en massa årsedan. Mon dieux!
Det kunde inte jag. Kan ju hjälpa er med att det var nån fransk snubbe.
Jag kommer alltid i samma grupp som Oscar. (Läs tidigare inlägg)
Först var det sådär.....sen blev det kul. Det var tur. Bryta isen, igen. Men efteråt det blev bara fler frågetecken.
Skönt att nånting är som det torde vara i min ålder....=)
Men det är så det känns.
Jag hatar uttrycket "Att tiga är Guld" Det är för f*n tidernas sämsta uttryck. Varför är det guld för? Det är ju en dygd om man är så förmögen att kunna snacka utan att man ser sig om efter lönnmördare.
En tjej på bussen verkar jämt vara rädd för nåt, hon ser alltid skeptisk ut. Men det är liksom hennes utseende.
Förresten lär det ju bli ett återkommande ämne, det här med utgåendet ur Svenska Kyrkan. Det är min ensak, mitt val. Och ingen ska komma och bestämma åt mig, säga vad som är rätt eller fel. Som typ samma personer gjorde idag i skolan som de gjorde i oktober. För Helvete. Håll Käften. Din jävla......
Och så kommer läraren in och säger att jag sur. Klart som fan man blir sur när tre personer inte respekterar vad jag tycker, utan nedvärderar mina åsikter.
Deras argument:
1)Men tänk om det blir krig här, vem ska då hjälpa dig?
2)Om du blir jättefattig, vem ska då ge dig mat?
3)Och tänk OM det händer en naturkatastrof.......And she goes on and on and on.....
Svar:
1) Om alla gick runt och väntade på hjälp från ovan, hur skulle det se ut? Jag vill inte ha kyrkans hjälp. Den har jag klarat mig utmärkt utan. Ska jag alltså vara medlem i en organisation eller vad fan det nu kallas bara för att vänta in en katastrof? Annars då?
För att det kan vara bra att ha.... Eller för att ....
Stöter jag på eventuella katastrofer ska jag använda mitt huvud, och tänka lite. Själv. Gud eller nån präst vill jag iallafall inte ha hjälp av. De vet ju ingenting.
Sånt här gör mig så förbannat rasande. Så gruvligt upprörd. Så jävla.......
Och dessa två tjejer som tyckte så här ska alltid hålla på och hålla på. (D.v.s ifrågasätta allt och alla.) Hela tiden. Så jag borde inte bry mig, eller hur?
Så! Nu har jag lagt det bakom mig. Nästan.
Fan.
Det var franska idag. Vi skulle gå på poängpromenad. Med massa konstiga frågor om vem det var som vägrade ta emot Nobelpriset för en massa årsedan. Mon dieux!
Det kunde inte jag. Kan ju hjälpa er med att det var nån fransk snubbe.
Jag kommer alltid i samma grupp som Oscar. (Läs tidigare inlägg)
Först var det sådär.....sen blev det kul. Det var tur. Bryta isen, igen. Men efteråt det blev bara fler frågetecken.
Skönt att nånting är som det torde vara i min ålder....=)
Pussel.
Jo, idag hade jag och syrran inget bättre för oss, så vi bestämde oss för att lägga pussel på 1000 bitar. Det var kul ända tills vi hällde ut bitarna på golvet. Sen kom paniken. Och tröttheten.
Alla bitarna var blåa, alternativt gröna och typ tio stycken var med nåt mönster på. Vissa bitar var redan ihopsatta, någon stackars människa måtte haft urbota tråkigt före oss.
Vi gav upp och fortsatte med lussebullarna. Eller hon gjorde det, jag åt lite deg, bara.
Kollade på Al Gore's obekväma sanning. Den var underhållande i en timme. Sedan orkade jag inte mer.
Jag har fått starka impusler och intuitioner att börja skriva något mer i litterär form, att skriva en blogg känns lite halv flummigt. Kanske beror på att jag inte valt att skriva i syfte till Nobels litteratur pris....
Jag vet hur jag ska uttrycka mig, liksom i vilken genre..eller vad man ska säga. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om. För en idé är ett mer eller mindre måste.
På tal om Nobel. Förra året vid den här tiden var jag inriktad på vad jag skulle säga i mitt tack tal i Blå Hallen.
Enligt mig själv hade jag vunnit något sorts jämställdshetspris. Helt vrickat. Nåt om luciakandidater.
Resten förväntar jag mig att ni räknar ut själva. Ni som känner mig räknar nog ut det tämligen fort.
Men, det är ju konstigt, faktiskt. Att det är som det är, det här med Lucia. Ni som fortfarande inte räknat ut det - tänk könsroller.
Men för att jag inte ska förrvirra det allt för mycket för er, så tedde sig den här fiktiva illusionen av Nobeltalet relativt fantasifullt, då jag förra vintern varit sjuk i typ en månad innan.
(Och sedan nästan hela vintern, sök på Pseudo Tumor på wikipedia, om ni undrar)
Så man kan väl säga att det var i brist på annat. Men jag känner mig rätt före i tiden, då det problemet uppdagades häromdagen i skolan. Och jag kom att tänka på det förra året redan (!)
Jag har en kompis, när jag pratar med honom, eller chattar, så dyker alla komplicerade ord och formuleringar upp. Risken att han tycker att jag är lillgammal som använder alla ord är befintlig. Men han är ju för tusan den ende som fattar vad jag försöker uttrycka. Så han får väl bara gilla läget! :D
Han har inte sagt nåt om det, faktiskt.
Gran
Jag kom på en sak. Det är mycket snö, pappa, Adrian och jag är i skogen för att kolla in en gran. Det är skymning, och vi hittar en fin gran. Det är mysigt. Det är asballt.
Amaryllis
Nu känns det ännu lite bättre. Ska köpa en amaryllis idag.
Det här får väl ta den tid det tar.
Bara jag inte släpper taget, utan fortsätter tänka posetivt ;) Det känns som en väldigt dålig dröm, bara.
Det är sol idag. Och antagligen upp emot femgraders strecket ute.
Jag vet inte alls vad jag ska köpa för julklappar. Allt som Adrian och Anna önskar sig har de redan önskat sig i typ tre år innan. Jul går liksom ut på att vara så extrem som möjligt. Köpa mest, äta mest och slappa mest. Vet inte riktigt hur det nu går ihop, men det ligger nånting i det.
På måndag ska jag på en såndär körskolekursgrej. Massa läxor har vi den här veckan med. Lärarna är så dåliga på att planera. Vi har inte haft det särskilt tufft de senaste veckorna, men nu har de alltså lyckats klämma in tre läxförhör och en redovisning på samma vecka. Men Grattis!
Kom på att det är julmarknad på Tofta idag. Det är alltid sol när det är julmarknad.
Igår kväll ringde farfar och påpekade att ABBA var på teve. Han tyckte att jag skulle se på det. När jag påpekade att de var nästintill utdöda blev han lite sur, tror jag. Gulligt av honom iallafall. Han fyller 80 år snart. Det slog mig att han är rätt gammal. Att självklarheter kanske inte alltid fortsätter vara självklarheter. Men om en självklarhet försvinner, måste väl en ny sådan tillkomma.
Idag har jag lovat/ tvingat mig själv att jag ska masa mig upp i skogen och hämta den där döda grenen jag hittade för två månader sedan. Jag har tänkt göra det länge, men antingen så är det svinkallt, eller så regnar det, eller så är det mörkt. Du vet, vissa dagar blir det ju aldrig ljust. När det väl blivit ljust så börjar det skymma igen. och nej, jag bor inte i Kiruna. Jag bor på västkusten. Men iallafall. Den ska jag hämta idag. Så borde jag väl hänga upp lite julgrejer i den. Dags att face the truth och inse att det faktiskt är jul snart. Själv har jag försökt dra på det. Borde köpa 4 meter kedja så jag kan hänga upp högtalarna i taket, det har jag tänkt göra sedan i oktober.
Jag vill åka skridsor. På en riktig sjö. Det var minst två årsedan vi gjorde det här hemma. Förra vintern var som en dimma. Det regnade iallafall hela november och halva december. Jag var ju sjuk också, så jag kunde ändå inte åka skridskor. Året före det var det svinkallt, men det snöade innan kylan kom, så det gick inte att åka, isen var som sandpapper med makadam på.
Jag vill att det ska snöa sådär jättemycket så det blir ett drastiskt samtalsämne, ponera mörkt, blåsigt, snö och västkusten. Så har du det. Du vet, där man kan stå och förbanna vädret och dess heliga makter i brist på annat, fast man egentligen älskar det. Så det liksom blir en speciell gemenskap. Tänk att man står och väntar på bussen klockan fyra på eftermiddagen, det är svinkallt och det snöar. Man står i klungor för att svära tillsammans på vädret. Snön mot en gatlykta. Sånt är mysigt. Det är liksom vinter.
Helst ska man gå i stan, det ska vara mörkt, det ska snöa, två dagar före julafton, man är astrött efter att ha stressat igenom alla affärer, har man tur kanske man har hittat hälften av det man skulle hittat. Då är det också en speciell (åtråvärd????) stämning i luften. Sånt är kul tycker jag. Eller kul och kul....Men underhållande. Lite iallafall.
Det här får väl ta den tid det tar.
Bara jag inte släpper taget, utan fortsätter tänka posetivt ;) Det känns som en väldigt dålig dröm, bara.
Det är sol idag. Och antagligen upp emot femgraders strecket ute.
Jag vet inte alls vad jag ska köpa för julklappar. Allt som Adrian och Anna önskar sig har de redan önskat sig i typ tre år innan. Jul går liksom ut på att vara så extrem som möjligt. Köpa mest, äta mest och slappa mest. Vet inte riktigt hur det nu går ihop, men det ligger nånting i det.
På måndag ska jag på en såndär körskolekursgrej. Massa läxor har vi den här veckan med. Lärarna är så dåliga på att planera. Vi har inte haft det särskilt tufft de senaste veckorna, men nu har de alltså lyckats klämma in tre läxförhör och en redovisning på samma vecka. Men Grattis!
Kom på att det är julmarknad på Tofta idag. Det är alltid sol när det är julmarknad.
Igår kväll ringde farfar och påpekade att ABBA var på teve. Han tyckte att jag skulle se på det. När jag påpekade att de var nästintill utdöda blev han lite sur, tror jag. Gulligt av honom iallafall. Han fyller 80 år snart. Det slog mig att han är rätt gammal. Att självklarheter kanske inte alltid fortsätter vara självklarheter. Men om en självklarhet försvinner, måste väl en ny sådan tillkomma.
Idag har jag lovat/ tvingat mig själv att jag ska masa mig upp i skogen och hämta den där döda grenen jag hittade för två månader sedan. Jag har tänkt göra det länge, men antingen så är det svinkallt, eller så regnar det, eller så är det mörkt. Du vet, vissa dagar blir det ju aldrig ljust. När det väl blivit ljust så börjar det skymma igen. och nej, jag bor inte i Kiruna. Jag bor på västkusten. Men iallafall. Den ska jag hämta idag. Så borde jag väl hänga upp lite julgrejer i den. Dags att face the truth och inse att det faktiskt är jul snart. Själv har jag försökt dra på det. Borde köpa 4 meter kedja så jag kan hänga upp högtalarna i taket, det har jag tänkt göra sedan i oktober.
Jag vill åka skridsor. På en riktig sjö. Det var minst två årsedan vi gjorde det här hemma. Förra vintern var som en dimma. Det regnade iallafall hela november och halva december. Jag var ju sjuk också, så jag kunde ändå inte åka skridskor. Året före det var det svinkallt, men det snöade innan kylan kom, så det gick inte att åka, isen var som sandpapper med makadam på.
Jag vill att det ska snöa sådär jättemycket så det blir ett drastiskt samtalsämne, ponera mörkt, blåsigt, snö och västkusten. Så har du det. Du vet, där man kan stå och förbanna vädret och dess heliga makter i brist på annat, fast man egentligen älskar det. Så det liksom blir en speciell gemenskap. Tänk att man står och väntar på bussen klockan fyra på eftermiddagen, det är svinkallt och det snöar. Man står i klungor för att svära tillsammans på vädret. Snön mot en gatlykta. Sånt är mysigt. Det är liksom vinter.
Helst ska man gå i stan, det ska vara mörkt, det ska snöa, två dagar före julafton, man är astrött efter att ha stressat igenom alla affärer, har man tur kanske man har hittat hälften av det man skulle hittat. Då är det också en speciell (åtråvärd????) stämning i luften. Sånt är kul tycker jag. Eller kul och kul....Men underhållande. Lite iallafall.
Bättre
Nu känns det lite bättre.
Öööhmh.
Killar är som om man läser en bok, samtidigt som man lyssnar på samma bok, fast som talbok. Men de berättar varsin historia. Fast i samma bok. Samtidigt. Försöker lista ut ett sätt jag kan tänka på, när jag väl kommit på det blir det troligen succesivt bättre. Då sitter man och stirrar framför sig tills man tycker att man har klurat ut nåt bra. Kan ta ett tag. Sen övergår ju tankarna lite till att man borde göra något för att skingra tankarna......men vad skulle det vara en fredagskväll? Om man inte vill gå så lågt att man tar till flaskan. Och så lågt tänker jag bannemig inte sjunka. Jag hatar Tjörn, franska och italienska. Och hans namn. Just nu. Överallt, vilken sida jag än går in på är det nåt med Oscar. Soldaten Oscar, kakorna Oscar, kungen Oscar.......
Förra fredagen var det skitbra. Han visade goda tecken och det var paradiset. Nästan. Hade jag vetat då, att allt skulle vara mer eller mindre förstört hade jag troligtsvis bara skrattat. Herregud vad fort det kan skifta.
Nej. Det är väl bara att se skiten i vitögat. Bryta ihop lite och sedan komma igen. Tänka framåt. På mina andra drömmar. Som jag kan påverka mer. Love is only a feeling sjöng the Darkness. Den låten kommer titt som tätt upp, jag fattar fortfarande inte vad de menar med det. Men jag försöker, då känns det lite bättre. Jag kommer över det här. Jag har kommit över värre grejer än detta. So what the hell.
Borde kanske se en film nu. Nån med action.
Över och ut.
Förra fredagen var det skitbra. Han visade goda tecken och det var paradiset. Nästan. Hade jag vetat då, att allt skulle vara mer eller mindre förstört hade jag troligtsvis bara skrattat. Herregud vad fort det kan skifta.
Nej. Det är väl bara att se skiten i vitögat. Bryta ihop lite och sedan komma igen. Tänka framåt. På mina andra drömmar. Som jag kan påverka mer. Love is only a feeling sjöng the Darkness. Den låten kommer titt som tätt upp, jag fattar fortfarande inte vad de menar med det. Men jag försöker, då känns det lite bättre. Jag kommer över det här. Jag har kommit över värre grejer än detta. So what the hell.
Borde kanske se en film nu. Nån med action.
Över och ut.
Mållös
Han var så tydlig, så övertygande. Men så behövde jag gå på toa under en lektion och såg någonting som jag inte hade behövt se. Jag hade gärna stått över, för det jag såg kastade om min vardag rätt rejält.
Han har tydligen tjej. Den idioten. Den förbannade lögnhalsen har grundlurat mig totalt, berövat mig. Allt snurrar och jag kan inte fokusera riktigt. Allt jag tänkt och drömt om hela hösten försvann, demolerades och grusades över fem minuter. Hans tjej är ju inte ens snygg. Han hade ju visat klara, tydliga tecken.
Vad gör man nu då? Hur hanterar man situationen på lektionerna? Ska man låta allt bero? Eftersom han var så tydlig? Ska man brevbomba honom och göra livet pestigt för honom? Ni som vet, eller tror att ni vet, har en viss teori eller erfarenhet. Hjälp mig då, då.
Funderar på hur jag ska stå ut helgen att traska runt i samma hus med mina föräldrar utan att bli galen på deras frågor.
Jag tänker: Ge mig nån drog så jag glömmer allt. För det här har inte hänt, eller hur? Varför lyssnade jag inte på de som sa att han var en idiot? Ensam är stark. Han var ändå inte lik dig.
Så fuck off. Ingenting hjälper ju. Kunde inte sova så bra i natt.
Jag mår illa. Jag hatar honom.
Gårdagens attityd är dagens våld, Sveriges rättsystem är morgondagens agenda, någon?
Till minne av John Hron
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
----------------------------------------------- ---------------------------------
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BDB/ BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.
Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.
Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?
Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.
Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.
Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.
Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.
De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.
John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.
Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.
Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.
Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.
Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.
Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.
Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.
Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.
Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.
Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.
Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
----------------------------------------------- ---------------------------------
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.
1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.
KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BDB/ BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
| Flytta bilden |
Jullåt
Jag är redan trött på jullåtar. och det är bara 1 december. Julpynt känns redan rätt överskattat. Herreminje.
