Tvära kast
Jag har läxor. Massvis. Och så kom jag på, alldeles för fem sekunder sedan, att jag åker ju imorrn. Till Gränna. Så jag måste ju packa och plugga. Vilken alldeles formidabel kombination.
Igår ringde Johan:
-Vill du gå på kongressen om tre veckor?
-Njae. Det kanske jag vill. Hur lång betänketid?
-Tio minuter. Jag ringer upp senare.
Senare:
-Hej, du, vi bestämde att du ville gå iallafall.
-Jaha, ja, men det var ju bra då. För jag vill gå.
Så jag ska på kongress i Göteborg om några veckor. Måste alltså sätta mig in i massa politik igen. EUparlamentariska valplattformer och nåt annat.
Min mattelärare hatar oss mer och merför varje lektion. Han trakasserar oss, på följande sätt:
-Jag förväntar mig inget av er, för ni är ju esteter.
-Jag hade en etta innan er, och de är fasiken bättre på matte än vad ni är! (Okej, veto! De läser matte A. Och det var bra mycket lättare matte i början på höstterminen då, än vad det är nu!)
-Jaaaa, men lilla Tove. Det här borde du veta vid det här laget. Det ska man kunna nu, förstår du.
-Men jaaa--aaaa. Det blir ju intressant det här provet. Får se hur många jag sätter IG på. Vi får väl bara hoppas på det bästa. Finns väl inte så mycket mer man kan göra.....
-Nu får ni fan ta och fatta den här matten! Annars sätter jag IG på er allihop!
Klassen sitter som frågetecken och försöker ta in vad läraren just sagt. Han sa inte detta i ett svep, utan ovanstående är en sammanfattning.
Vi räknar funktioner. Ingen fattar, direkt. Han förklarar för sig själv, framme vid tavlan. Det här är väl ett bevis, ett facit, på att han inte kan förklara och lära ut mattehelvetet?
Idag, på bildlektionen, kom Rocio, en tjej från Mexiko och skulle göra nåt projektarbete. Vi fick göra legendsymboler ( :S) Tänk vapensköldar.
Det var väldigt roligt. Hon var 26, men hon kändes lika gammal som jag. Inte för att hon var omogen, utan som att det kändes som vi var jämlika. Vi pratade om svenska dialekter, svenska traditioner, och hon sa att vi svenskar är mest kända som "ahaaa, de där IKEA personerna!"
Nu måste jag plugga. Och packa.
Önska mig, typ....."Ha det så bra på begravningen, det här måste alla uppleva. Nångång"
Till tonerna av Titanic
Om en månad eller två låter det säkert bra!
Jag pluggar. Övningskörde idag, och det gick skitbra. Äntligen har jag kommit ur den där kärringstoppande svackan. I helgen har jag faktiskt fått gjort jättemycket skolarbete. Och jag har mått bra hela helgen. Inga större depressionssvackor. Härligt. Äntligen.
"....dröm om det ljuva livet"
Var på bokmässan i Gbg igår. Så himla mycket folk. Vad gör alla där, egentligen? Efter fem minuter hade jag huvudvärk, och det där med att inspireras och köpa nya, härliga, spännande, livsförändrande böcker kunde jag glömma. Däremot ska jag nog köpa Hattjakten av Sven Nordqvist, bara för att det var väldigt fina bilder i. Och nån mer barnbok. Jo, det kanske var Max Balja. Nä. Haha.
Jag träffade Mårten där. Han skulle snacka i Rabén och Sjögrens monter, och signera lite böcker. Sen satte vi oss i deras VIP-lounge och pratade ikapp ett helt år, och lite till. Det tog en timme att ens hitta till den där montern. Men för att inte lida allt för mycket stannade jag till och tittade på olika grejer. Varje år tänker jag: Aldrig mer! Inte en bokmässa till! Varje år går jag dit för att vara lite kulturell.
När jag drog ner på Avenyn senare (läs skulle hinna med bussen hem) var det helt knökat. Gissar att kombinationen fredag+löning+Håkan+Hellström på Liseberg tar ut sin rätt.
Snurra min jord igen.
Farmor tjatar ihjääl mig. Hon satt och tittade på när jag satt vid datorn, och försökte plugga, men hon kommenterade ALLT non-stop. Hon ville se hur fantastiskt det var med "det här med datamaskinskulturen". Och. JO det var väldigt fantastiskt.
Hon har ställt samma frågor X antal gånger, alltså samma frågor som jag alltid får svara på.
Om en vecka är jag i Småland. Begravning, here I come. Det känns som en liten, liten klump håller på att frodas i magen. Men det blir bra samtidigt. Den 4:e oktober kändes väldigt avlägset i augusti, när vi var i Eksjö och röjde ur lägenheten. Nu är vi där.
Grattis till mig!
Jag har aldrig blivit mer uppvaktad av min klass tidigare, än vad jag blev idag. Jag är fortfarande helt rörd.
När jag steg in i klassrummet imorse ropade alla 30 "GRATTIS!" flera gånger, och har fortsatt med det och sjungit för mig. Hela dagen. Helt fantastiskt. Ni är bra, ni är bäst. Ni är fantastiska. Tack Tack Tack. Och Tack alla släktingar och andra kompisar som ringt idag.
Farmor kom idag. Tror hon är på väg att bli senil. Det bara är så. Tyvärr.
Jag fick bland annat en sten i present. En jävla sten?! Mamma hade gått och köpt en sten. Anledning och syfte är helt okänt, men det kallades tydligen humor. (Ha ha....?)
(Jakob, ha det BÄST idag. Vi är värda det. Och Bruce Springsteen)
Idag på lunchrasten, pratade Johan, Joel och jag om döden. Helt otippat. Men jättefint. Det betydde mycket, faktiskt.
22 september.
Jag fyller ju år i morgon, och kom på mig själv att tänka att jag måste städa mitt rum.
Det är en gullig liten tradition jag har, varje 22 september städar jag lite. Så att brickan får plats. Och ofta det är stökigt på mitt rum. Möjligen att någon ond, avundsjuk bastard hade kallat mig pedant. Men jag kallar mig kreativ. Öhm. Ja.
Jag hade ju faktiskt lovat bilder.
Det här var "the place to be" om man ville extraknäcka som uteliggare. Tjugo spänn = kanske en framtida skolresa? Eller varför inte den där avslutningsbalen som skolan drar in på?
I Gbg i helgen kom det fram en uteliggare till mig. Han var inte oförskämd eller framfusig. Snäll var han. Och herregud vilket dåligt samvete jag fick. Han fick tydligen inte rätt till socialbidrag. Så han ville ha en tjuga till köttbullar. Han fick 60 spänn och en pantflaska.
Klassen blev bjudna på godis.
På tal om uteliggare. Vem bär ansvaret? De själva, eller politikerna? Ska de inte få riktig hjälp?
Referat i ditt ansikte.
Vi lider verkligen av vårat öde. Och förbannar vår lärare som fan inte har vett att ge oss en rimlig uppgift. Hon säger att "vi kommer tacka henne senare" Så fan heller. Om tjugo år?
Ser du min klass under en svenskalektion ser du följande:
En klass i sönderfall. Nära sammanbrott. Vi har dödslängtan och garanterat inget framtidshopp, överhuvudtaget!
Vi ser en vägg av hat. Vi ser motstånd. Vi känner hopplöshet och en närvarolista som snart kommer presenteras som skolans mörkertal på kommande konferenser.
Vi är nästan gråtfärdiga. En efter en går hem. "För att skriva bättre hemma". Jag kan inte klandra någon. Inte ens vår lärare klandrar oss.
Anledningen till detta inlägg är att jag faktiskt har bestämt mig för att få skiten ur världen. Jag tänker alltså göra uppgiften. Vilket började med ett vänligt antiklimax. Jag hittade inte Wordprogrammet. Min käre bror och datoradministratör i familjen, hade gömt programmet i ett antivirusprogram.
Min klass skiner däremot upp under livskunskap, estettimmarna och gympa. Typ.
Idag, under livskunskapen (syfte för ämnet kan ju sannerligen diskuteras) pratades det sex och samlevnad. Igen?!
Det blev en väldigt intressant tystnad när skolsystern hade förklarat hur homosexuella tjejer har oralsex. Missförstå mig rätt nu, men jag vill ha en förklaring till varför hon gjorde en lång konstpaus där?
För att skapa lite balans tillägger jag att jag struntar i om folk är hetero/homo/trans eller bi. Jag tycker inte det är väsentligt sålänge jag inte är kär i personen. Jag känner många som är den där ständigt utvecklande bokstavskombinationen HBT..osv. Många av dom står mig närmast. Inget kan få mig mer arg än när folk hävdar att det finns vissa regler eller restriktioner för att man råkar bli kär i samkönad. Det är ju som att tvinga folk att bara gilla gula bollar. Gröna, röda och blåa då?
Du är bra.
Bara för det har jag varken nåt roligt eller tråkigt att skriva om.
Utom att farfar har skickat vykort till oss från Ottawa, där han befinner sig nu. Det stod typ: "Det är dåligt väder här nu. Enligt tidningarna är det dåligt väder imorrn också. Nu ska jag till sta'n. För det kommer 15-20 munkar till lägenheten imorrn. Och då är det kanske bäst att fly...."
På tal om ingenting alls. Jag fyller år imorgon. Hah. Grattis Grattis. Tack Tack. Jag fick faktiskt ihop en liten önskelista tillslut.
"Like a rooolling stooooone...!"
Efter att ha kommit hem från partiets halvårsmöte är jag inte riktigt säker på om min visit i miljöpartiet kommer bli särskild långvarig från och med nu. Tvivel om deltagande har funnits sen ett drygt halvår tillbaka.
Jag vet inte om jag vill vara en del av partiet längre. Mina åsikter hör inte hemma där. Partiet hör inte hemma hos mig.
Men om jag inte är medlem där, hur ska jag då rikta mina politiska uppfattningar? (Som om jag är jätteaktiv nu då eller??) Jag har ett intresse för politik, men hur i fridens namn ska jag yttra det då? Det finns inget parti jag sympatiserar med varken mer eller mindre, om inte miljöpartiet. Men jag står inte för all politik de för.
I princip, och lite i smyg, kan jag bekräfta alla fördomar som finns om miljöpartister. Sorgligt nog. Kan kanske tillägga några också.
På något sätt känns det inte som att man kan vara med i partiet om man är inte har dreads och kläder från sent 70 tal. Man måste vara anti-allt och följa den där typiska fördomsmallen. Kommer man med Lacoste-skor och en och annan märkesattribut är det precis som att de tänker "Tro inte att du är nåt bara därför att..." eller "Men fattar hon ingeeeentiiing?! Hon är ju helt köörd!" (Nu snackar vi alltså kongresser, inte kommunmöten)
Men om jag går ur, sviker jag inte de som jag gillar i partiet, de som tror på mig? Det är inte överdrivet många unga medlemmar, så jag är faktiskt rätt viktig för dom. Och tro nu inte att jag har allt för höga tankar om mig själv.
Men vill jag, å andra sidan, sitta i kommunfullmäktige och tjata om kommunens bottenkörda budget i fyra år?
När jag steg in i lokalen i kväll, och såg de "nya" ansiktena kändes det som att slungas tillbaka till 1930. Personer 70 plus som inte verkade särskilt nytänkande. Jag ska inte döma hunden efter håren, de kanske sitter inne med ett jävlar anamma. Men partiet behöver inte fler "sådana". "Nej, men gå inte ur då. Stanna kvar och kämpa för förbättring!" Kanske du tänker.
Där har du också mitt dilemma.
Jag kommer aldrig trivas som pensionär.
Jag går och väntar på att resultatet ska bli askasst när som helst. För det vet ju alla, som lyssnat på sin lärare som gått igenom just studieteknik, att min metod lär gå åt helvete när som helst. Men det tycks det ju inte göra. Än.
Jag lyder under min egna devis; jag måste göra det, förr eller senare, så jag kommer göra det, senare än förr. Oerhört smart och begåvat påkommet, eller hur?
Uppgifter som är astråkiga slänger jag mig inte direkt över. Matte kan till exempel inte intressera mig mindre, än vad det redan gör på min ambitiösa nivå. Jag skulle ju givetvis kunna skubba, men jag kämpar mig igenom timme efter timme med att klura ut ifall strecken i boken är en funktion eller inte, allt för att det ska se bra ut på pappret, år 2010, när jag signar ut från Nösnäs. Givetvis gör jag uppgifterna, tillslut.
Om ni inte redan klurat ut det, så har jag uppgifter som ligger och väntar.
Det är inte jättetråkiga läxor, men inte heller fantastikt motiverande. Jag är inte en slapp person i skolan, och kan kalla mig duktig och studiemotiverad. Jag vet bara inte var det inte synkar. Uppgifterna och jag liksom. Istället för att gå runt och tänka på läxorna, skulle jag kunna göra dom och få dessa små irritationsmoment ur världen.
Jag tycker ju att det är roligt egentligen. Helger är, för mig, allmänt tråkiga och jag fattar oftast inte poängen med söndagar överhuvudtaget. Gem mig en sovmorgon i veckan så är jag fit for fight. Det är på helgerna jag inte får något vettigt gjort. Det är under vardagarna som jag trivs bäst, där jag åstadkommer något som driver mig framåt.
När jag blir sådär 65 bast ska jag INTE kalla mitt största fritidsintresse för regnmätning. Sagolikt tråkigt. Och när jag hör någon äldre säga "ja-men-det-har-ju-regnat-194-mm-på-fem-dygn" blir jag allt annat än road av konversationen och vill bara gå därifrån.
Apokalypt
Vi var uteliggare. Konstpaus. Bilder kommer senare, kameran är kvar i skolan. Det enda som var bra var väl att vi inte frös, hela tiden. Samtidigt som vi skulle klä ut oss skulle vi utföra massa idrottande. "Fältslaget" kallas det.
Det var också jättebra att treorna inte var med. Det hade vart på gränsen till självmord från vår sida.
Eftersom vi var de enda som var utklädda, var vi väldigt stolta över det. Det ville vi iallafall ge sken av. Eftersom vi gick in för det. Alla 32 utom fyra som skämdes å våra vägnar och låtsades inte känna oss. Dagen gick mest ut på att vänta. Det blev kallt efter ett tag.
Men vi samlade faktiskt ihop typ tjugo spänn i enkronor, minst. Somsagt. Bilder kommer, nog. Erik spelade trumpet, väldigt sorglig visa, hela tiden. Var vi än gick. Vi blev utskrattade och uttittade. Vilket var syftet.
Om vi vann "Bästa utklädda klass?" Ja. Eftersom vi bara konkurrerade med tre utklädda brats, som alltid är brats, och cirka tio spioner.
Men jag måste ju göra det. Förr eller senare. Så jag kommer ju göra det. Senare än förr.
Skulle in till skolan tidigare för att plugga på matteprovet tills imorrn. Hittade fem andra som hade tänkt vara lika ambitiösa och plugga fast vi hade sovmorgon. Pluggade vi? Jo, tjena. Okej. Jag räknade typ tre hela tal. Men vi ägnade en och en halv timme åt att diskutera tv 4 menlöshet, och hur mycket vi är emot Blondinbella.
Det har blivit kallt på skolan igen. De har säkert stängt av värmen. Svinkallt. Och vi har skolans mest utsatta korridor. Dragit, så vi fryser jämt.
Så här tänkte jag imorse: Bara för att jag råkar åka med den tidiga bussen idag, och bara för att jag aldrig gör det på måndagar. Och bara för att den där killen typ aldrig går på där annars, utom typ en gång var tredje vecka. Så kommer han göra det nu. Och jo. [...]
När jag väntade på bussen imorse hörde jag ett suspekt ljud ovanför mitt huvud. Det pep och förde oväsen. När jag lokaliserat vad-det-nu-var, så var det en ekorre som förde sånt liv.
Det var en bra dag idag. Personer som jag inte trodde på riktigt, visade sig vara riktigt snälla. Och faktiskt bry sig.
Mitt närminne existerar inte längre. Jag kommer inte ihåg ordentligt vad jag gjorde i förrgår. Eller vad jag och kompis X pratade om idag, var jag la mina jätteviktiga papper, om jag låste dörren eller hur man räknade ut det där talet. Vet inte vad det beror på. Men det är inte det mest praktiska. Det tar sin lilla extra tid.
Face the truth
Vad är det som är så himla kul med facebook?
Man kan ju inte ens gå in på folks porträtt utan att bli vän med dom, vilket betyder att de måste veta om att man går in på deras sida. Vilket suger. Då är ju bilddagboken bättre. Minus att det är helt fel forum, dvs bara yngre personer, som snart kommer ta steget att skaffa en lika meningslös blogg.
Nej. Det kan ju bli intressant om man sätter sig in i apparaten.
Jag är förkyld. När jag blir förkyld tenderar jag att bli nästintill döende. Avlider jag inte på grund av nästäppan, avlider jag av tristess. Är jag däremot sjuk på riktigt, av typ ryggmärgsvätskegrejen så inte fan är jag mer lidande av det. Det är då jag är som mest sugen på att göra det jag inte kan göra just då. Exempelvis hoppa fallskärm.
Jag är kass på att ta bilder av mig själv. Det är ju jag som får ta korten på mig själv, oftast, eftersom resterande familjemedlemmar har ett ytterst taffligt, nästintill obefintligt intresse av allt vad kameror heter. (Utom min syster som fick en kombinerad kamera/mp3 spelare i födelsedagspresent.) Så vinklarna blir därmed sådär, och helt enkelt inte bra. Jag tappar intresset lika fort som Silvia byter ansiktsdrag, och tar därför inte kort på mig själv.
Och liksom, hur kul är det att titta på en havsvy i profilfönstret? Nej, just det. Tillintetsägande.
Californian light.
Jag drömde inte vad vi sa, utan att alla hade panik och grät.
Jag brukar inte dricka kaffe. Men igår drack jag två koppar. Sen kunde jag inte sova. Inatt sov jag typ fem timmar.
Var i Skärhamn idag, på en någorlunda utställning med bildgruppen. "Pedagogen" gick runt och pratade på, men gick bara till de tråkigaste verken. Segt.
Imorrn är det TEMADAG. En föreläsning om varför droger suger från 8.30 till 13.30. Lunch? Nej. Den får vi ta med. Rast? Njae.
Skolkortet togs idag. Tjugo minuter innan det sa klick fick vi reda på det. Naturligtvis utbröt total kaos i en kvart. Jag är sjukt trött, och har inget vettigt att skriva om alls. Jag tycker inte det är överdrivet kul att le på beställning, särskilt inte när fotografen är assur, dryg och oförskämd. Men för naturarna hade han såklart varit så glad, så!
Utom detta, finns det inga gränser?
Jag fyller år snart. Av nån märklig anledning gillar jag varken jul eller egna födelsedagar. Återkommer med en djup och mycket gråtmild analys när jag kommit på varför!
Lost in space.
Det var för övrigt en väldigt bra dag idag. :)
Är inte Google Translate helt fantastiskt?
Quelqu'un m'a dit - Carla Bruni
On me dit que nos vies ne valent pas grand chose
Elles passent en un instant comme fanent les roses.
On me dit que le temps qui glisse est un salaud
Que de nos chagrins il s'en fait des manteaux
Pourtant quelqu'un m'a dit...
Que tu m'aimais encore
C'est quelqu'un qui m'a dit que tu m'aimais encore.
Serait-ce possible alors ?
On me dit que l'destin se moque bien de nous
Qu'il ne nous donne rien et qu'il nous promet tout
Paraît que le bonheur est à portée de main
Alors on tend la main et on se retrouve fou
Pourtant quelqu'un m'a dit...
Mais qui est-ce qui m'a dit que toujours tu m'aimais ?
Je ne me souviens plus c'était tard dans la nuit
J'entends encore la voix, mais je n'vois plus les traits
"Il vous aime, c'est secret, lui dites pas que j'vous l'ai dit"
Tu vois quelqu'un m'a dit...
Que tu m'aimais encore - me l'a-t-on vraiment dit ?
Que tu m'aimais encore, serait-ce possible alors ?
On me dit que nos vies ne valent pas grand chose
Elles passent en un instant comme fanent les roses
On me dit que le temps qui glisse est un salaud
Que de nos tristesses il s'en fait des manteaux
Pourtant quelqu'un m'a dit que...
Fransk låt, fransk text.
Efter ett halvårs lyssnande på låten, bestämde jag mig för att det var dags att veta vad texten handlar om. Så jag vet vad jag går runt och nynnar på hela tiden, så jag översatte den i Google Translate. Inte det smartaste. Nej.
Det säger mig att våra liv är inte värda mycket
De tillbringar en stund att blekna som rosor.
Det säger mig att tiden glider är en bastard
Vad våra sorger han gjorde rockar
Men någon sa till mig ...
Oavsett om du fortfarande m'aimais (gillar mig)
Detta är någon som berättade för mig att du m'aimais.
Skulle detta vara möjligt?
Det säger mig att det öde inte mycket för oss
Det skulle ge oss någonting och allt det vi lovat
Verkar som om lycka är inom räckhåll
Så det finns en tendens på handen och det konstateras sinnessjuk
Men någon sa till mig ...
Men som är den som berättade för mig att du alltid m'aimais?
Jag kan inte minnas att det var sent på natten
Jag har fortfarande röst, men jag n'vois fler funktioner
"Han älskar dig, det är hemligt, tala om för honom att j'vous inte har sagt"
Du ser någon som berättade för mig ...
Oavsett om du m'aimais ändå - för mig var det egentligen sagt?
Oavsett om du m'aimais ändå, är det möjligt då?
Det säger mig att våra liv är inte värda mycket
De tillbringar en stund att blekna som rosor
Det säger mig att tiden glider är en bastard
Vad våra sorger han gjorde rockar
Men någon sa till mig att ...
Fransk låt, svensk text.
Jag tycker mig skönja en röd tråd. Och med lite fantasi och slutledningsförmåga fattar jag vad texten handlar om.
Vacker låt ändå.
Gustav
Eftersom det är Dragkamps VM i Stenungusnd i veckan går inte bussarna in till skolan. Två tredjedelar kommer alltså komma sent, eller inte komma hem i en vecka. Najs. Jag fattar inte varför de prompt måste ha dragkamp på vägen utanför skolan. Finns väl massa gräsmattor de kan smälla upp schabraken på. Och inte gräsmattan vid skolan.
Midsomer, Ystad och nu Fjällbacka. Läckberg har skapat sig sitt varumärke hon längtat efter.
Rent litterärt kanske hon inte är någon naturbegåvning. Det är klyscha på klyscha, och utslitna, välbeprövade gamla trick. Hon följer mallar till punkt och pricka. Alla ingredienser finns där. Har för mig att hon sa att hon fick någon variant av "författar-kom-igång-själv-kurs" i julkpapp i någon intervju. Hon måtte ha läst manualen grundligt. Det finns konflikter uppradade, i hemmet, mellan paret boken handlar om, på jobbet, till och med chefen är dum i huvudet. Och i hur många deckare är inte polischefen ett nöt? Det är en underförstådd regel. Som om det inte vore nog så slutar boken på ett ytterst simpelt, och taskigt sätt. För er som tänker läsa boken, kanske det är på sin plats med en varning:
Läs inte nedanstående om du vill ha spänning i boken!
Under bokens gång får vi lära "känna" olika karaktärer, de vävs samman tillslut, vi hamnar i realtid och följande sker. Ett fult knep. Men hon lär väl vinna på det, ekonomiskt.
Patrik (polisen) får hjärtattack. Hans höggravida fru, som väntar tvillingar, slänger sig i bilen med sin höggravida syster för att åka ner till Uddevalla sjukhus från Fjällbacka. I motsatt rikting på vägen kommer en tant från boken i rasande fart. Inte helt spiknykter, och lite smått galen, hon hamnar i fel körfält och frontalkrockar.
Låt mig citera de sista raderna:
"Hon insåg att hon hade kommit över på fel vägbana och hon hann registrera att det satt två kvinnor i framsätet, två kvinnor som skrek rakt ut. Sedan hördes bara ljudet av plåt mot plåt, som ekade mot den massiva bergsväggen. Därefter enbart tystnad."
Okej. Det behöver ju visserligen inte vara så att kvinnorna i bilen dog, eftersom de krashade mot en bergvägg. Men att de förlorade barnen, om de kom levande ut ur historien är kanske uppenbart. Jag vet inte. Och jag tänker inte spekulera i det. Men det bör väl tilläggas att det var hennes bästa bok. Grym och hemsk. Men att hon har förmågan att snickra ihop bra "stories" är ingen underdrift.
Men hon själv är en diva. Jag kan inte säga annat än när jag sett hennes porträtt på bokryggen. Hon står där med fuktiga läppar och en, ja, jag vet inte hur jag ska förklara hennes blick. Så länge jag slipper se och höra henne i intervjuer är hennes böcker läsvärda. Men om jag kommer läsa hennes kommande? Mja. Eftersom jag inte kunde motså denna, efter viss kamp, så lär jag väl läsa den kommande också.
