Gud älskar djävulen

Alltså, av alla tevemänniskor som finns, så väljer SVT LASSE KRONÈR?! Jag finner inga ord. Jag är mållös. Jag hatar den gubben som alltid tycker allt är så jävla roligt. Hur ska man nu kunna kolla på Kalle Anka om man bevittna hans förbannade "goa gôbbar"
Femman borde kontra med en till julaftonssatsning. Med Timbuktu. Det had evart grymt. En high five och en falafel mitt i dopp i grytan. Alla älskar ju Timbuktu, unga som gamla. Gör vad som helst. Bara skona mig från Kronér.

När jag blir stor, och ska betala tevelicensen, kommer jag inte betala. Icke. Aldrig. Vad betalar jag för?

Inte för att jag föredrar teve fyra eller någon annan kommersiell kanal heller.

Men liksom kom igen. Driver SVT med oss på allvar?

Mitt ärr i huvudet irriterar mig. Långa trådar sticker upp, och jag kan fan inte sluta pilla.

Jag funderar på hur värt det är att gå till skolan imorrn, för min del. På franskan förväntar sig läraren att jag ska kunna böja två verb. Har jag inte ens tittat igenom. Och på historian har vi skriftligt läxförhör om olika freder. Visste jag inte om. Hehe. Och sen är den dagen liksom slut.

SVT har, enligt Alex Schulman (så hur pålitlig källan är, kan väl hållas otalt) Rikard Palm fått sparken. Jävla SVT. Nu måste man likförbannat kolla på han med hög panna eller Claes Elfsberg. Eller hon Katarina som alltid nickar åt höger varje gång hon säger godkväll på slutet, eller varför inte han som ser sååå extremt tråkig ut, om man kollar på Rapport på dagarna. (Jag har kollat mycket på teve senaste veckan)

Rikard Palm är en skön snubbe. Häromdagen skulle han säga "dator" men villade bort sig själv när han inte kom på om man skulle säga "dator" eller "data" i sammanhanget.
Antagligen därför han blir petad. Men SVT suger och de vet om det.

Jag är hemma. Ochgudsåunderbart.

Fick Kentboxen plus en skiva till i "välkommen hem" present. Det här börjar gå med vinst. :)

De tog bort stygnen på magen. Skönt.

Jag får inte vara med på gympan på sex till åtta veckor. Jag kommer avlida. Mitt betyg avlider också. Anna sa att det "fryser", men hur jävla länge ska det frysa då? När jag väl kan vara med är ju terminen typ över.

The Bourne filmerna är SÅ bra. När vi fick veta att jag fick åka hem från sjukhuset en dag snabbare, var vi ju tvungna att kolla den sista i trilogin. Så det gjorde vi hela morgonen.

TACK igen för alla SMS. Nu kan jag inte svara mer, har inga pengar kvar. Fixar det imorrn :)

Idag kan jag gå, fick gå ut första gången igår. Oh, så härligt det var. Kallt som f*n, men underbart. Gick så mycket jag mäktade med. Jag kan gå på toa :), kan sitta, gå upprätt och kan röra mig själv. Helt fantastiskt. Stygnen gör bara lite ont. Och det kliar. Kliar, kliar, kliar. Maten är ju fan ett skämt, men jag överlever.

Farfar har vart här två gånger, kommer om några timmar igen. Igår var min faster här. ROLIGT. Farmor kommer imorrn, och pappa, Adrian och Anna har vart här två gånger.

Jag får komma hem på onsdag!!! Åh vad jag längtar. Hem. Till skolan. Till mina kompisar.

Vi (jag och mamma) har kollat på film. På en gigantiskt teve. Två rum har en sådan teve på avdelningen, något projekt de har. I början när jag hade ont och spydde hela tiden kändes det som att teven skulle anfalla där den hängde.

Blood Diamond är en sjukt bra film, otäck och grym, men jävligt bra. Good Will Hunting är en till asbra film. Eller varför inte the Bourne trilogin. Asbra.

Man får lite presenter. Igår ringde M innan hon skulle komma och frågade vad jag ville ha. Hon had en hel lista med grejer som hon frågade om.

På måndag tar de bort stygnen på magen och på huvudet. Anna ville INTE känna på shunten igår. Inte ens se. Det ser värre ut än vad det är. Tvättade håret idag, lite blod är dock kvar, men stygnen synd inte. Inte ett dugg. Shuntplastgrejen syns inte heller. Slangen syns inte heller. Bara om man drar i huden. Shunten känns om man klappar på huvudet. Rätt tydligt.

Kanske hälsar på på skolan i slutet av veckan. Det måste jag ju göra. Annars blir jag rastlös.

Mitt hår är en blandning av Johan Palms solbrilletrassel och Roger Pontares röda tofs. Minus en kal fläck mitt på hjässan, och intorkade blodklumpar. Fast de syns inte, det torkade blodet. Helt sjukt mycket blod. Fatta vad mycket det måste ha blött under operationen. I mitt hår. I början hade jag på mig en såndär nätmössa, för att hålla allt på plats, de stod håret ut åt alla håll och var helt rött.
Jag får inte duscha huvudet än, så vi har försökt få bort det värsta, vattnet i baljan var helt rött.

Jag kan heller inte gå på toa själv, Kan knappt gå överhuvudtaget, förresten. Kan inte skratta, nysa eller använda magen över huvud taget. Vilket leder till problem när man kollar på film eller tema HUMOR på teve. Jag roar mig bäst jag kan. Jag och mamma. Tränar på att gå. Längtar hem. Känner mig som 90 bast. Går som en hopfälld fällkniv, med en hand tryckt mot magen.

Det skulle inte förvåna mig om neurokirurgen passade på att cutta lite av magsäcken när de ändå rotade nere i magtrakten. För de var inte ens inne i magen, bara bredvid, ändå gör det så ont. Jag är typ inte hungrig längre, jag kan äta en enda köttbulle och är proppmätt.

Hoppas jag aldrig blir opererad igen. Nånsin. Inte ens typ nageltrång. Eller sövd.
Man får något vitt, mjölkaktigt insprutat i blodet, somnar, vaknar senare halvnaken, med en tratt uppkörd i munnen som blåser in syre. Under en nanosekund har de alltså lyft mig från sängen, till operationsbordet, skurit upp i huvudet, drafut slangar under huden, satt fast nånting på skallbenet, trätt ner en slang nerför halsen, skurit upp i magen och lyft över mig till sängen igen - och voilà.

Blev akut sjuk i måndags igen. Fick feber på lördagen. Räknade matte för fullt, fattade allt!! Fick sedan plötsligt huvudvärk. Vaknade på måndagsmorgonen med extrem smärta, åkte in till sjukhuset vid åtta. Började sedan spy. Har aldrig haft ondare i hela mitt liv. Igen. Den här gången var det värst. Igen. Kommer i princip inte ihåg någonting, förutom att jag låg, hade ont, spydde, hade ont. Åkte ambulans i 150. Var rädd.
Huvudvärken går inte att beskriva. Bedövande. Ironiskt nog blev jag inlagd på det rummet på NÄL som jag låg på allra första gången när jag var tolv. Rum nummer 1. Även samma läkare gjorde LP'n och undersökte mig. It's a sign. Cirkeln är sluten. Kan ju inte vara slumpen??

Före operationen trodde jag att jag skulle dö. Har aldrig vart räddare i hela mitt liv. Jag vet inte vad dödsångest innebär. Så jag tror inte det var det jag kände. Jag ångrade grejer jag gjort, men framför allt grejer jag INTE gjort. Så det kanske var nyttigt. Nu vet jag vad jag ska göra. Eller inte. Det gick nästan så långt att jag SMS'ade mina kompisar och tackade för tiden. Ringde upp pappa etc. Men det gjorde jag inte. Många har gråtit. Pappa, farfar. Jag har oroat en hel klass plus alla andra jag känner. Personer har inte kunnat fungera normalt under en dag.
Känns mäktigt. Överväldigande. Konstigt, men ändå inte. Det är först nu, efteråt, när jag hör folk berätta om hur de kände om mig och om operationen, om sjukdomen, som jag förstår att det faktiskt var en stor, allvarlig, farlig operation.

Jag mår bra, är trött, har ont men det går bättre och bättre varje dag.

Blev akut sjuk i måndags igen. Kommer inte ihåg så mycket, mer än att det gjorde helvetetiskt ont, en smärta som inte går att förklara, som aldrig ville gå över. Hade ont i tre dagar, till operationen. Vill aldrig mer bli opererad, Obehagligt.

Efter operationen försvann huvudvärken, och jag slutade spy hela tiden. Nu försöker jag sitta, gå och vara som vanligt igen. Morfinet hjälper. Lite ovant i huvudet, tungt. Slangen i magen syns inte. Men känns.

Tusen tack er som har smsat, hälsat och tänkt på mig. Jag mår bättre nu. Vet inte när jag kommer till skolan igen. Men jag börjar bli lite lätt uttråkad här. ;)

Ring gärna.

Läkaren trodde dessutom bestämt att huvudvärken och trycket var två HELT olika företeelser, att huvudvärken berodde på mensvärk. För "tjejer får ju huvudvärk, kan svullna upp, och mår allmänt piss". Han menade på att när vi sväller, minskar "mynningen" där ryggmärgsvätskan strömmar in i huvudet. För när vi har mens, så finns det mer vätska i kroppen.
Så den läkaren tror att det är mensvärk. Jaha. Okej. Men nähä. Hoppas han inte säger till sina barn att han vårdar och hjälper barn, när han arbetar.

Obama vann valet. Oväntat!
Radion gick igång 7.15, hörde namnet "Obama" och insåg med en gång att han stod som vinnare. Jag skulle ju titta på valvakan. Jo, tjena! Somnade innan den började, men skärpte mig och kollade till kvart i ett. På Filip och Fredrik självfallet!

Var hos läkaren på Östra sjukhuset idag. Blir opererad nästa onsdag.
Först ställde de sig VÄLDIGT tveksamma till operation, han var f.ö en dryg person som drog inställsamma skämt, inte fattade vad jag sa, eller vad jag ville, och ville inte koppla ihop huvudvärken med det ökade trycket. Grattis till att få en så bombad läkare. Efter ett tag gav han med sig, efter ett uppgivet "Men vad har ni för alternativ då?", från mig.
"Nej, inga."
"Då VILL jag bli opererad!"

Så BLIR jag opererad. På onsdag. Väldigt snabbt. Men då är det över snabbt.

Jag bad om att bli stucken igen. Jag känner symptom. Inte trevligt. Inte igen. Jag vill döööö. Men det kunde inte sjukhuset. Så jag mår lite kasst nu, vet inte om det är den huvudvärken. Men får mer huvudvärk när jag tänker på att det kan vara den huvudvärken. Kan vara trötthet.

Imorse sa en på radio "flera getar". Istället för "getter". Idiot. Hon var vuxen. Idiot.

Läkaren inlädde med ett:
"Jaaaaaaa, du är känd här"
och fortsatte med att luta sig mot stolsryggen, lägga händerna bakom nacken, och gäspa:
"Du är ju uniiiiiik. Vi vet inte riktigt vad detta beror på, förstår du."

Men för helvete. Kom med nå't nytt. Jag blir så trött.

Jag har inte sovit ordentligt på två veckor. Första veckan för att medecinen gjorde mig konstig. Kroppen fuckar upp. Och senaste veckan vete tusan. Antingen drömmer jag att jag ligger vaken, och somnar i drömmen. Då vaknar jag. Jag vaknar alltså av att jag somnar. Eller så ligger jag i en konstig dvala, och vaknar återigen av att jag somnar. Så efter festen igår är jag helt slut.

Har fått läkartid på onsdag. Äntligen. Nu hoppas jag på en bra läkare.

Till min förskräckelse har jag redan sett julkalendrar till försäljning i affärerna, och pepparkakor, julmust, diverse stjärnor, glitter och glögg (?). Varför i helvete?

Det är inte ens november. Jag hatar julen. Jag tycker det är en ytterst plågsam tid. Julen är mysig i två dagar. Det är dagen före, och dagen efter julafton.

Räkna med att folk kommer bli deprimerade, få ångest och vilja dö redan innan julkalendern har börjat rulla.

Okej. Vänta. Att repa in julsångerna i kören är faktiskt rätt mysigt.

Datorn är lagad. Äntligen. Vilken är anledningen till min frånvaro.
På en vecka har jag också hunnit med att ligga på sjukhus. Ryggmärgsvätskegrejen igen. Jag är så trött på hela den skiten att det finns inte.
När trycket går upp blir allt annat också jobbigt. Och får för stora proportioner.

Jag har lyckats lova att jag om min syster ska kolla på High School Musical 3. Herregud. Jag har aldrig sett en enda film, är inte insatt för fem öre, och har insett att jag inte har koll på en endaste "ny" amerikansk kändis, för att de är en annan generation. Känns vuxet. Jag har iallafall fribiljetter.

Det känns att man lever när man går i skolan 24/7. Allt går som på rullband. Äta, sova, plugga, dö. Typ. Betar av och betar av. Men det går bra, känns relativt bra. Allt rullar på. Men höstlovet kommer som en smärre chock. Jag har ju ingen vardag längre. Allt jag gör är skola. Så jag har glömt vad man gör när man är ledig. Eller hur man gör.
Men det är ju egentligen inget problem i sig, eftersom jag är totalt värdelös på att vara ledig. Det är bland det tråkigaste jag vet.

Mitt främsta mål är iallafall att SOVA inatt. Det gjorde jag nämligen inte inatt.

Jag har läst kongresshandlingarna inför helgen. Och herregud så tråkigt. Jag vill inte längre, tror jag. Orkar inte. Jag är ju förkyld. Rätt krasslig.

Doktorn sa också, att om jag får hög feber och börjar spy, ska jag åka in till akuten. Eftersom jag har ätit kortsion, har medecinen hämmat min naturliga kortsiontillverkning. Vilket inte var bra, nåt i den stilen.

Tillbaka till kongressen. Hur intresserad är jag? Inte ett dugg. Jag kanske inte går, eller?

Var hos läkaren idag. Totalt i onödan. Han meddelade att röntgenplåtarna som togs för X antal veckor sedan, ska skickas till neurologgruppen i Gbg imorgon. Så de har alltså inte ens sett min journal än.

Jag kommer aldrig få hjälp med det här. De är ju inkompetenta!
De kan ju göra proceduren så mycket kortare, om de vill.

Jag kommer behöva göra en ögonunderslkning snart, också helt i onödan.

Hur kan det komma sig att läkarna i Lund ville och kunde göra en operation inom fyra dagar, medans det tar ååår för läkarna här? Jag fattar inte. Det måste ju betyda att nån läkarkår har fel, men vem?

Jag är trött på att inte få svar, och att vänta, och att slussas runt.

Folk dör i genomsnitt mer och oftare inom vården i Västra Götaland, än i Skånes län. Glöm inte var ni läste det.

Idag gick larmet i matsalen. Vad det var för slags larm vete sjutton, men att det lät suspekt vet jag. Det utslöstes bara i matsalen. Inte ett brandlarm, för det utlöstes inte i själva köket, utan i själva salen.

Reaktionen hos oss blev. Ingen. Noll.

Typ fyra, fem klasser som inte rörde varken en fena eller min. Matsalspersonalen brydde sig inte heller. Det var dagens roliga grej. Räkna då ut hur kul vi hade.

Larmet gick hela tiden, under fem minuter. Det verkade sätta igång varje gång då en naturare lyfte sig från stolen. De satt nämligen längst ner, och det sammanträffade verkligen på ett konstigt sätt.

Jag är så tät i näsan att jag varken kan prata, andas eller göra något normalt. Det är väldigt jobbigt. Nässprayen är såklart slut.

Nej. Men Grattis Mårten som fått med en låt i Melodifestivalen. Hah. Så det här med att "vägra Melodifestivalen 2009" är ju kört, redan nu. Ni som läste här redan förra vintern, och som känner mig, vet ju mitt motsånd till allt vad Melodifestivalen heter. Men förra året var jag ju tvungen att kolla på Björn Gustavsson. SVT har mig i en fälla.
Min stolthet bevarade jag iallafall lite genom att inte låta låna Christina Agiluera's  skiva på mitt bibliotekskort. Nånstans går gränsen. Det ska gudarna veta.

Jag ska på kongress på fredag. Och oj vad insatt jag är. Vet inte ens vad det hela handlar om. Bara just EU-parlamentariska valplattformer. Vilket säger jättemycket, eller ingenting. Vad är det? Vill jag ens gå?
Skulle inte jag säga upp mitt medlemsskap i det där förbannade partiet?

Tittade på partiledardebatten igår. Mona Sahlin får ta och skärpa sig. När Maria Wetterstrand får kritik, syns det inte på henne. Hon kan ta kritik på ett distanserat sätt. Det kan inte Mona. Hon sitter och blinkar och ler och har sig. Anledning?

Det är en debatterandes akilleshäl. Det får inte synas. På några villkor. Man får inte visa att man blir berörd på ett eller annat sätt. Varför poängterar alltid alla sossar att "vi socialdemokrater anser att..." Skit i det! Vi fattar att ni är sossar. Det är antagligen ett retoriskt knep, men det funkar inte. Punkt.

Jag är förkyld. Har ägnat hela dagen åt att sova och att titta på teve. Gud vad tråkigt. Exakt ingenting på teve. Huvudvärk.
Ska till doktorn på onsdag. Rutinkontroll. Ska passa på att kolla ryggmärgsvätskegrejen igen, då jag tror att symptom återuppstått. Jag blir så trött. Remiss från Gbg har jag inte fått. Kommer jag få en, ens? Tveksamt.

Frisk som en nötkärna eller inte ska jag pallra mig till skolan imorrn. Bild och en dramapjäs lockar.

Ibland hör jag hennes röst, mormors alltså. Lite läskigt. Eller. Jag hör den i huvudet. Jag är inte synsk eller något sådant skumt. Ibland hör jag den i drömmar, eller i vaket tillstånd på natten.

Ibland när telefonen ringer tänker jag: "Men det är kanske mormor". Men så kommer jag ihåg att, just det ja! Det är ju liksom inte möjligt.

När jag låg på NÄL första kvällen, var jag på snudden att ringa mormor och berätta hur jag mådde. Varför gjorde jag inte det? Jo, för att sjukhuspersonalen ville inte ge mig telefonrättigheterna! Dagen därpå var det ju försent.

Jag tittar på foton av mormor och morfar. Bröllopsfotografier. De är unga, kära och glada. Där visste de inte hur det skulle bli. Att morfar skulle dö av cancer, eller att mormor skulle få hjärtattack.

Jag har fått reda på saker om mormor, om hur hon var, innan jag fanns, som jag inte visste. Det suger ju! Jag har ju skapat mig en uppfattning om henne, som visar sig inte riktigt stämma. Men jag kan ju inte prata med henne. Om jag bara fick säga "hej". (Det var alltså positiva saker jag fick reda på)

Som livet kan bli, ändå.

Jag är i allafall säker på att morfar hade älskat Amy MacDonald's låt.

Vi har praktikanter i skolan. Lärarstudenter som hänger efter lärarna.
Naturkunskapspraktikanten är en kvinna som inte kan förklara på ett begripligt sätt. Inte ens vår ordinarie lärare fattar. Han går därifrån. Vi hade prov i veckan, och att det eventuellt inte gått så bra, skyller jag fullt på henne.

Hur hon kunde göra cellandningen så komplicerat är prisbelönande. Ingen fattade. Stackars hennes kommande elever. Tacksam över att jag bara läser Nk detta året, och hinner därmed inte ha henne!

Det enda man koncentrerar sig på är hennes märkliga frisyr. Den är helt outstandning, på ett dåligt sätt. Vild.

På franskan är det en praktikant till.
Hon fattar inte svenska och det är jobbigt.
Elev: Hur böjer man det ordet?
Hon: Le maskulin, La feminin.
E: Men inte det, det ordet (pekar).
Hon: Le maskulin, la feminin.
E: Men inte det. Jag vet det. Det ordet, hur böjer man? Presens, du vet.
H: Le maskulin, la feminin,

På bilden har vi också en. Men hon är faktiskt bra. Man fattar vad hon menar, och hon har ingen distraherande frisyr. Precis så som en praktikant ska vara!

Anders Eklund fick ju livstid. Och ett skadestånd som det är tänkt att han ska betala. Men han besitter ju inte någon förmögenhet redan, så hur ska han kunna betala ut skadeståndet? Han har ju livstid, och inne på kåken tjänar man väl inte så mycket? Och om han mot förmodan skulle komma ut efter ett tag, så är han ju i pensionsåldern vid det laget. Och banken lånar väl inte ut pengar till nån som sitter inne, då han inte skulle kunna betala tillbaka?

Jag fattar inte tänket här.