Dimmigt
Efter övningskörandet åkte pappa och jag ner till Hälleviksstrand. Han skulle kolla på nån båt för femtielfte gången. Jag ställde mig på ett berg i hamnen. Det kändes sådär typiskt västkusten, typiskt dimmigt. Såntdär väder man går och tänker på ibland, att det ska vara när det är höst, sånt väder som man tänker sig att det var här på 1800 talet.
Dimmigt, rått, fuktigt och en sylvass vind från norr. Dimmigt.
När jag stod där och tänkte alla tankar på de vackra bohusklipporna, insåg jag att jag trots allt trivs rätt så bra här.
I kylan. (Men jag ska nog flytta till varmare nejder nångång) Evert Taube var inte långt borta. Steget från någon ballad om fiskare som inte fick nån fisk i november var inte så avlägset.
Jag övningskörde som sagt idag. Det gick faktiskt inte så otroligt exemplariskt. Lite mer "over the edge" än vanligt. Over the edge och halvvägs ner i diket, mer. Men det gick bra. Nåra snubbar kom och puttade lite, så var bilen loss. Jävla djupa dike. Men det var inte mitt fel, faktiskt. Pappas fel som ställde bilden i sån konstig vinkel ju. Åkte ut till färjeläget vid Gullholmen, övningskörde på en närliggande parkering - helt öde. Pappa tvingade mig att sätta mig framför ratten igen. Vilket var en himla tur. Det gick bättre sedan, riktigt bra faktiskt!
Har rensat skallen lite, känns bättre. Känns mer som småpotatis. Känns som ingen kan komma här och komma längre. Ska gå till nån som kan öppna klassrummet och sudda ut vad som står på nån bänk innan lektionen börjar imorgon. Så går det bra. Men en sak har slagit mig - de som frågar om vem jag är kär i, vill alltid få kontentan till något negativt. Nu fattar ni säkert inte alls. Men de kan ju somsagt inte komma här och komma, måste bara tänka lite klarare. Ta det med en nypa salt. Och bara njuta lite.
Herregud, sånt här måste vara väldigt vanligt. Svartsjuka eller liknande kallas det nog.
Skulle kunna sitta här och skriva om ditten och datten, om ingenting. Bara få ut allt framför mig, lite mer svart på vitt......det är faktiskt väldigt skönt. Om man känner en odefinierbar känsla någonstans kan man skriva ner den, eller konfrontera den i huvet. Sen se lösningar. Svart på vitt. Jag kallar det nig en inre terapeut. Iallafall har jag en sån. Eller så kan man ju konfrontera sin mattebok, vilket jag måste göra snart.
Eller så kan man ju se matchen mellan Sverige och Spanien i repris. Shit vad den sög. Zlatan som lallade runt lite på måfå, som ofta var några meter från bollen, men tog den inte. Rosenberg la sig ofta ner efter att han skjutit iväg den. Va fan gjorde de? De hade chanser, ofta eller hela tiden, men tog dem inte. De ville inte. När Rosenberg blivit avbytt en stund senare fick man se en bild från bänken. Han hade kasat ner och satt som en hösäck på. Lagerbäck och de andra garvade bredvid. När man sitter så, har man tappat fokus. Då har man liksom insett att det inte går att hoppas mer, eller nåt.
I nåt mål stod två svenska spelare på mållinjen och bara glodde med målvakten mitt emellan. Man kan väl säga att de var vid fel plats vid fel tillfälle. Nej. Sverige. Shape up. Bevisa att vi inte är så himla blyga och försiktiga.
Har förresten "kommit på en sak". Att Sverige är ett bra land att växa upp i, men inte att utvecklas i. Det känns lite så. Får se om framtiden bevisar motsatsen.
Dimmigt, rått, fuktigt och en sylvass vind från norr. Dimmigt.
När jag stod där och tänkte alla tankar på de vackra bohusklipporna, insåg jag att jag trots allt trivs rätt så bra här.
I kylan. (Men jag ska nog flytta till varmare nejder nångång) Evert Taube var inte långt borta. Steget från någon ballad om fiskare som inte fick nån fisk i november var inte så avlägset.
Jag övningskörde som sagt idag. Det gick faktiskt inte så otroligt exemplariskt. Lite mer "over the edge" än vanligt. Over the edge och halvvägs ner i diket, mer. Men det gick bra. Nåra snubbar kom och puttade lite, så var bilen loss. Jävla djupa dike. Men det var inte mitt fel, faktiskt. Pappas fel som ställde bilden i sån konstig vinkel ju. Åkte ut till färjeläget vid Gullholmen, övningskörde på en närliggande parkering - helt öde. Pappa tvingade mig att sätta mig framför ratten igen. Vilket var en himla tur. Det gick bättre sedan, riktigt bra faktiskt!
Har rensat skallen lite, känns bättre. Känns mer som småpotatis. Känns som ingen kan komma här och komma längre. Ska gå till nån som kan öppna klassrummet och sudda ut vad som står på nån bänk innan lektionen börjar imorgon. Så går det bra. Men en sak har slagit mig - de som frågar om vem jag är kär i, vill alltid få kontentan till något negativt. Nu fattar ni säkert inte alls. Men de kan ju somsagt inte komma här och komma, måste bara tänka lite klarare. Ta det med en nypa salt. Och bara njuta lite.
Herregud, sånt här måste vara väldigt vanligt. Svartsjuka eller liknande kallas det nog.
Skulle kunna sitta här och skriva om ditten och datten, om ingenting. Bara få ut allt framför mig, lite mer svart på vitt......det är faktiskt väldigt skönt. Om man känner en odefinierbar känsla någonstans kan man skriva ner den, eller konfrontera den i huvet. Sen se lösningar. Svart på vitt. Jag kallar det nig en inre terapeut. Iallafall har jag en sån. Eller så kan man ju konfrontera sin mattebok, vilket jag måste göra snart.
Eller så kan man ju se matchen mellan Sverige och Spanien i repris. Shit vad den sög. Zlatan som lallade runt lite på måfå, som ofta var några meter från bollen, men tog den inte. Rosenberg la sig ofta ner efter att han skjutit iväg den. Va fan gjorde de? De hade chanser, ofta eller hela tiden, men tog dem inte. De ville inte. När Rosenberg blivit avbytt en stund senare fick man se en bild från bänken. Han hade kasat ner och satt som en hösäck på. Lagerbäck och de andra garvade bredvid. När man sitter så, har man tappat fokus. Då har man liksom insett att det inte går att hoppas mer, eller nåt.
I nåt mål stod två svenska spelare på mållinjen och bara glodde med målvakten mitt emellan. Man kan väl säga att de var vid fel plats vid fel tillfälle. Nej. Sverige. Shape up. Bevisa att vi inte är så himla blyga och försiktiga.
Har förresten "kommit på en sak". Att Sverige är ett bra land att växa upp i, men inte att utvecklas i. Det känns lite så. Får se om framtiden bevisar motsatsen.
Kommentarer
Trackback
