Jul - som tolkas fritt!
Jag gillar inte julen, jag vet inte vad det är. Men måste reda ut ugnefär vad det är, så kanske man kan vända på steken sedan.
Julen får mig att må illa, jag vill inte, bara lägga mig någonstans, kolla på en amerikansk skitfilm som handlar om sommaren. Eller tider när ingenting är som det brukar vara, eller där man bara får vara.
Det är nog där skon klämmer. Hela julhysterin är ju så förbannat jobbig. Massa förbannade julklappar som ska köpas, och sedan förmodligen bytas. Massa asfula tomtar och bilig marsipan som smakar kemifabrik.
Det är väl lika bra att förklara att det här inlägget kan bli osammanhängande. Jag förväntar mig inte att ni ska fatta vad jag skriver om - hela tiden.
Trängsel i Nordstan, överfulla affärer, tomma plånböcker, kallt som fan, men ingen snö för det.
Det här känns skumt; Alla återgår till deras bas, deras hem, för att fira som man alltid gjort, som vanligt, hur macho, dryg, snobbig, cool, glad, ledsen, ödmjuk, rik eller whatever man än verkar vara återgår alla kändisar som busschaffisar till att sitta och lukta på olika glöggsorter, minnas den gågna barndomen och fan. Det är detta som känns så himla jobbigt. Vete tusan varför, men liksom. Vi är ju lika, allihopa.
Jag gillar inte julen. Massa sötsliskiga grejer, massa pynt som står och möglar, massa skit. Man ska vara glad, man ska vara harmonisk, man ska älska allt och alla. Etc. Det är nog därför jag älskar Kalle Anka, eller vänta nu, det är kanske just därför alla, barn som vuxna, bänkar sig klockan tre varenda år framför teven, för att bara vara framför teven. Glömma alla måsten och alla jobbiga konfrontationer med nån släkting som ätit upp alla valnötter i skålen, bara låta Kalle Anka misslyckas lite. Känns ju förretsen bra att någon (läs Kalle Anka) misslyckas lite på julafton. Det är ju liksom ingen annan som gör det, eller?
Dagarna kring jul står ju stilla med. Ingenting händer. Alla bara äter. Och hur kul är om hundra år?
Nej, ärligt talat längtar jag till den 1 januari. Skön dag. Nytt år, alla traditioner är borta, överstökade. Men påsken gillar jag. Den är kul. Det är den ända traditionen jag står ut med.
Morfar är ju död med. Morfar. Konstigt det känns att skriva morfar. Jag har inte skrivit det ordet på länge, vilket jag inte har, men tänkt på ordet. Eller han, kanske, rättare sagt.
Han är ju somsagt död. Och det var ju han som var hela själva julen. Allt kretsade kring honom. (Han var tomten)
Han dog för sex årsedan. Sex år utan tomte. Utan morfar. Jag saknar honom jättemycket. Han var ju bäst.
Nej. Julen borde avskaffas. Eller Ok, ett tredje värlskrig skulle utbryta, och kungen skulle abdikera.
Men jag vill inte fira julen längre. Inte så som jag gör nu iallafall. Jag vet inte hur jag vill fira den. Kanske borde bli jehovas. De firar ju inte nåt sånt, kravfyllda grejer. Men då måste man ju tro på gud, och det gör ju inte jag. Jag stavar ju inte ens gud med stor bokstav.
Påtal om gud så har jag skickat iväg det där brevet till prästen om att jag vill gå ur svenska kyrkan. Känns bra. Idag påminde mamma mig om att jag inte kommer få gifta mig kyrkligt. Yes. Ett krav borta. Check.
Neeeej. Jag vill åka skridskor snart. Och det går ju för tillfället inte här on the West Coast. West end coast.
Jag har inte varit mig själv senaste veckan. Vet inte vad det beror på riktigt. Massa känslor som jag inte kan beskriva. Situationer som jag inte kan beskriva. Situationer som hänt samma dag, olika, rätt många, som borde smältas var och en för sig, men som det inte finns tid och ork till. Så då blir det väl så här. Bra grejer (huvudsakligen) och ett fåtal tråkiga, men som tagit plats och tankeutrymme. Men det hjäper faktiskt skitbra att skriva om dom såhär, man får det farmför sig, svart på vitt. Då kan jag iallafall lösa dom, lite, förhoppningsvis. Eller bara förstå dom.
Nästa inlägg ska jag skriva nu. På momangen. Och det inlägget blir annorlunda och olikt detta. Det förklarar förresten att mycket har fåt plats i mitt huvud den här veckan! =)
Julen får mig att må illa, jag vill inte, bara lägga mig någonstans, kolla på en amerikansk skitfilm som handlar om sommaren. Eller tider när ingenting är som det brukar vara, eller där man bara får vara.
Det är nog där skon klämmer. Hela julhysterin är ju så förbannat jobbig. Massa förbannade julklappar som ska köpas, och sedan förmodligen bytas. Massa asfula tomtar och bilig marsipan som smakar kemifabrik.
Det är väl lika bra att förklara att det här inlägget kan bli osammanhängande. Jag förväntar mig inte att ni ska fatta vad jag skriver om - hela tiden.
Trängsel i Nordstan, överfulla affärer, tomma plånböcker, kallt som fan, men ingen snö för det.
Det här känns skumt; Alla återgår till deras bas, deras hem, för att fira som man alltid gjort, som vanligt, hur macho, dryg, snobbig, cool, glad, ledsen, ödmjuk, rik eller whatever man än verkar vara återgår alla kändisar som busschaffisar till att sitta och lukta på olika glöggsorter, minnas den gågna barndomen och fan. Det är detta som känns så himla jobbigt. Vete tusan varför, men liksom. Vi är ju lika, allihopa.
Jag gillar inte julen. Massa sötsliskiga grejer, massa pynt som står och möglar, massa skit. Man ska vara glad, man ska vara harmonisk, man ska älska allt och alla. Etc. Det är nog därför jag älskar Kalle Anka, eller vänta nu, det är kanske just därför alla, barn som vuxna, bänkar sig klockan tre varenda år framför teven, för att bara vara framför teven. Glömma alla måsten och alla jobbiga konfrontationer med nån släkting som ätit upp alla valnötter i skålen, bara låta Kalle Anka misslyckas lite. Känns ju förretsen bra att någon (läs Kalle Anka) misslyckas lite på julafton. Det är ju liksom ingen annan som gör det, eller?
Dagarna kring jul står ju stilla med. Ingenting händer. Alla bara äter. Och hur kul är om hundra år?
Nej, ärligt talat längtar jag till den 1 januari. Skön dag. Nytt år, alla traditioner är borta, överstökade. Men påsken gillar jag. Den är kul. Det är den ända traditionen jag står ut med.
Morfar är ju död med. Morfar. Konstigt det känns att skriva morfar. Jag har inte skrivit det ordet på länge, vilket jag inte har, men tänkt på ordet. Eller han, kanske, rättare sagt.
Han är ju somsagt död. Och det var ju han som var hela själva julen. Allt kretsade kring honom. (Han var tomten)
Han dog för sex årsedan. Sex år utan tomte. Utan morfar. Jag saknar honom jättemycket. Han var ju bäst.
Nej. Julen borde avskaffas. Eller Ok, ett tredje värlskrig skulle utbryta, och kungen skulle abdikera.
Men jag vill inte fira julen längre. Inte så som jag gör nu iallafall. Jag vet inte hur jag vill fira den. Kanske borde bli jehovas. De firar ju inte nåt sånt, kravfyllda grejer. Men då måste man ju tro på gud, och det gör ju inte jag. Jag stavar ju inte ens gud med stor bokstav.
Påtal om gud så har jag skickat iväg det där brevet till prästen om att jag vill gå ur svenska kyrkan. Känns bra. Idag påminde mamma mig om att jag inte kommer få gifta mig kyrkligt. Yes. Ett krav borta. Check.
Neeeej. Jag vill åka skridskor snart. Och det går ju för tillfället inte här on the West Coast. West end coast.
Jag har inte varit mig själv senaste veckan. Vet inte vad det beror på riktigt. Massa känslor som jag inte kan beskriva. Situationer som jag inte kan beskriva. Situationer som hänt samma dag, olika, rätt många, som borde smältas var och en för sig, men som det inte finns tid och ork till. Så då blir det väl så här. Bra grejer (huvudsakligen) och ett fåtal tråkiga, men som tagit plats och tankeutrymme. Men det hjäper faktiskt skitbra att skriva om dom såhär, man får det farmför sig, svart på vitt. Då kan jag iallafall lösa dom, lite, förhoppningsvis. Eller bara förstå dom.
Nästa inlägg ska jag skriva nu. På momangen. Och det inlägget blir annorlunda och olikt detta. Det förklarar förresten att mycket har fåt plats i mitt huvud den här veckan! =)
Kommentarer
Trackback
