Oj vad jag hatar dig din lilla skit. (Samtidigt som jag gillar dig)
Ja, ska nog inte ge mig på att försöka förklara rubriken. Den är liksom inte så intellektuellt förknippad. Lite som Håkan Hellströms låt....Den hette nåt med att jag älskar dig så mycket att jag hatar mig och du älskar mig så lite att jag antagligen hatar dig ännu mer, eller nåt sånt.
Men det är så det känns.
Jag hatar uttrycket "Att tiga är Guld" Det är för f*n tidernas sämsta uttryck. Varför är det guld för? Det är ju en dygd om man är så förmögen att kunna snacka utan att man ser sig om efter lönnmördare.
En tjej på bussen verkar jämt vara rädd för nåt, hon ser alltid skeptisk ut. Men det är liksom hennes utseende.
Förresten lär det ju bli ett återkommande ämne, det här med utgåendet ur Svenska Kyrkan. Det är min ensak, mitt val. Och ingen ska komma och bestämma åt mig, säga vad som är rätt eller fel. Som typ samma personer gjorde idag i skolan som de gjorde i oktober. För Helvete. Håll Käften. Din jävla......
Och så kommer läraren in och säger att jag sur. Klart som fan man blir sur när tre personer inte respekterar vad jag tycker, utan nedvärderar mina åsikter.
Deras argument:
1)Men tänk om det blir krig här, vem ska då hjälpa dig?
2)Om du blir jättefattig, vem ska då ge dig mat?
3)Och tänk OM det händer en naturkatastrof.......And she goes on and on and on.....
Svar:
1) Om alla gick runt och väntade på hjälp från ovan, hur skulle det se ut? Jag vill inte ha kyrkans hjälp. Den har jag klarat mig utmärkt utan. Ska jag alltså vara medlem i en organisation eller vad fan det nu kallas bara för att vänta in en katastrof? Annars då?
För att det kan vara bra att ha.... Eller för att ....
Stöter jag på eventuella katastrofer ska jag använda mitt huvud, och tänka lite. Själv. Gud eller nån präst vill jag iallafall inte ha hjälp av. De vet ju ingenting.
Sånt här gör mig så förbannat rasande. Så gruvligt upprörd. Så jävla.......
Och dessa två tjejer som tyckte så här ska alltid hålla på och hålla på. (D.v.s ifrågasätta allt och alla.) Hela tiden. Så jag borde inte bry mig, eller hur?
Så! Nu har jag lagt det bakom mig. Nästan.
Fan.
Det var franska idag. Vi skulle gå på poängpromenad. Med massa konstiga frågor om vem det var som vägrade ta emot Nobelpriset för en massa årsedan. Mon dieux!
Det kunde inte jag. Kan ju hjälpa er med att det var nån fransk snubbe.
Jag kommer alltid i samma grupp som Oscar. (Läs tidigare inlägg)
Först var det sådär.....sen blev det kul. Det var tur. Bryta isen, igen. Men efteråt det blev bara fler frågetecken.
Skönt att nånting är som det torde vara i min ålder....=)
Men det är så det känns.
Jag hatar uttrycket "Att tiga är Guld" Det är för f*n tidernas sämsta uttryck. Varför är det guld för? Det är ju en dygd om man är så förmögen att kunna snacka utan att man ser sig om efter lönnmördare.
En tjej på bussen verkar jämt vara rädd för nåt, hon ser alltid skeptisk ut. Men det är liksom hennes utseende.
Förresten lär det ju bli ett återkommande ämne, det här med utgåendet ur Svenska Kyrkan. Det är min ensak, mitt val. Och ingen ska komma och bestämma åt mig, säga vad som är rätt eller fel. Som typ samma personer gjorde idag i skolan som de gjorde i oktober. För Helvete. Håll Käften. Din jävla......
Och så kommer läraren in och säger att jag sur. Klart som fan man blir sur när tre personer inte respekterar vad jag tycker, utan nedvärderar mina åsikter.
Deras argument:
1)Men tänk om det blir krig här, vem ska då hjälpa dig?
2)Om du blir jättefattig, vem ska då ge dig mat?
3)Och tänk OM det händer en naturkatastrof.......And she goes on and on and on.....
Svar:
1) Om alla gick runt och väntade på hjälp från ovan, hur skulle det se ut? Jag vill inte ha kyrkans hjälp. Den har jag klarat mig utmärkt utan. Ska jag alltså vara medlem i en organisation eller vad fan det nu kallas bara för att vänta in en katastrof? Annars då?
För att det kan vara bra att ha.... Eller för att ....
Stöter jag på eventuella katastrofer ska jag använda mitt huvud, och tänka lite. Själv. Gud eller nån präst vill jag iallafall inte ha hjälp av. De vet ju ingenting.
Sånt här gör mig så förbannat rasande. Så gruvligt upprörd. Så jävla.......
Och dessa två tjejer som tyckte så här ska alltid hålla på och hålla på. (D.v.s ifrågasätta allt och alla.) Hela tiden. Så jag borde inte bry mig, eller hur?
Så! Nu har jag lagt det bakom mig. Nästan.
Fan.
Det var franska idag. Vi skulle gå på poängpromenad. Med massa konstiga frågor om vem det var som vägrade ta emot Nobelpriset för en massa årsedan. Mon dieux!
Det kunde inte jag. Kan ju hjälpa er med att det var nån fransk snubbe.
Jag kommer alltid i samma grupp som Oscar. (Läs tidigare inlägg)
Först var det sådär.....sen blev det kul. Det var tur. Bryta isen, igen. Men efteråt det blev bara fler frågetecken.
Skönt att nånting är som det torde vara i min ålder....=)
Kommentarer
Trackback
