Pussel.
Jo, idag hade jag och syrran inget bättre för oss, så vi bestämde oss för att lägga pussel på 1000 bitar. Det var kul ända tills vi hällde ut bitarna på golvet. Sen kom paniken. Och tröttheten.
Alla bitarna var blåa, alternativt gröna och typ tio stycken var med nåt mönster på. Vissa bitar var redan ihopsatta, någon stackars människa måtte haft urbota tråkigt före oss.
Vi gav upp och fortsatte med lussebullarna. Eller hon gjorde det, jag åt lite deg, bara.
Kollade på Al Gore's obekväma sanning. Den var underhållande i en timme. Sedan orkade jag inte mer.
Jag har fått starka impusler och intuitioner att börja skriva något mer i litterär form, att skriva en blogg känns lite halv flummigt. Kanske beror på att jag inte valt att skriva i syfte till Nobels litteratur pris....
Jag vet hur jag ska uttrycka mig, liksom i vilken genre..eller vad man ska säga. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om. För en idé är ett mer eller mindre måste.
På tal om Nobel. Förra året vid den här tiden var jag inriktad på vad jag skulle säga i mitt tack tal i Blå Hallen.
Enligt mig själv hade jag vunnit något sorts jämställdshetspris. Helt vrickat. Nåt om luciakandidater.
Resten förväntar jag mig att ni räknar ut själva. Ni som känner mig räknar nog ut det tämligen fort.
Men, det är ju konstigt, faktiskt. Att det är som det är, det här med Lucia. Ni som fortfarande inte räknat ut det - tänk könsroller.
Men för att jag inte ska förrvirra det allt för mycket för er, så tedde sig den här fiktiva illusionen av Nobeltalet relativt fantasifullt, då jag förra vintern varit sjuk i typ en månad innan.
(Och sedan nästan hela vintern, sök på Pseudo Tumor på wikipedia, om ni undrar)
Så man kan väl säga att det var i brist på annat. Men jag känner mig rätt före i tiden, då det problemet uppdagades häromdagen i skolan. Och jag kom att tänka på det förra året redan (!)
Jag har en kompis, när jag pratar med honom, eller chattar, så dyker alla komplicerade ord och formuleringar upp. Risken att han tycker att jag är lillgammal som använder alla ord är befintlig. Men han är ju för tusan den ende som fattar vad jag försöker uttrycka. Så han får väl bara gilla läget! :D
Han har inte sagt nåt om det, faktiskt.
