Vegetarisk vecka
Karl och jag bestämde oss för att ha en vegetarisk vecka. Båda hade testat att vara vegetarianer, och var lite nyfikna på det. Men båda hade testat vid fel tillfällen, antingen var det grillsäsong, eller julafton. Sagt och gjort.
Men vegetariskt käk nappar inte på mig. Det funkade i endast tre dagar. Plötsligt åt jag en köttbulle av bara farten, så då var det kört. Man missar en massa god mat. Och linser och bönor är inte gott. Inte i längden. Men Karl ska fortsätta, han tyckte det fungerade bra. Självdisciplin måste man nog ha, det har inte jag.
Sedan tycker jag att svensk bussmentalitet är konstig.
Svenskarna över lag är nog väldigt kyliga och rädda.
Tänk på bussen:
Det är mycket folk, ändå står folk upp, fast det finns lediga plaster. Varför?
Om de väl har fått mod nog att sätta sig på ett ledigt säte sitter de väldigt långt ut på sin kant. Ser man konstig ut, måntro. Har man en synlig, smittsam sjukdom, kanske? Vadan denna rädsla?
När det finns en ledig plats sneglar man lite osäkert omkring, sedan slår man till och kastar sig mot det tomma sätet. Jävla idioter. De bokstavligen och bildligen kastar sig.
Men gamla tanter kan man ialla fall prata med. De är snälla, de vill framför allt prata.
Något för Fredrik Lindström att bita i. För jag tycker det sättet suger. Tråkigt att vara tyst ju.
Och sedan en annan sak med bussar; När bussen står på tomgång i en kvart, ska man be busschaffören att stänga av bussens motorer, ur miljösynpunkt. (Ja det ska man) Eller ska man låta det vara? Som mot argument har jag då att Sveriges jantelag kommer i anspråk, att jag inte vill blanda mig i hans/ hennes rutiner osv. Denne kanske blir fly förbannad. Vilket jag inte tror att chaffören blir, men ändå.
