Bara en sak...
Jag är trött på att prestera. Kvittar vad det är. Det suger. Tappar lusten totalt. Ändå tycker jag inte att jag har jättehöga krav på mig. Det ända jag kräver av mig själv är väl att det ska bli färdigt i tid, och att det ska vara sammanhängande. Att man har uppnått nåt med det, iallafall. Typ. Eller OK, krav finns ju. Det måste väl finnas för att kunna få ihop något vettigt. För att motivera sig själv, liksom.
I princip skriver jag inga revolutionerande, sensationella, litterära vidunder på den här bloggen. Och syftet har ifrågasatts. Men att skriva dagbok som man gjorde, typ tre rader en gång i månaden, i bästa fall, när man var fem, känns meningslöst, patetiskt och krystat. Vem ska läsa skiten? Här ser jag ju konkret, svart på vitt, att någon läser. Och det känns liiite mer uppmuntrande än att mina barnbarn kommer tycka att min dagbok suger nån gång i framtiden.
Jag har själv ifrågasatt varför jag skriver en blogg. Liksom, hur otroligt låter inte det?
Mitt primära ändamål är att skriva. Skriva vad som helst. Och är det nån som läser är det väl bara kul. Men eftersom ingen bedömer bloggen i bedömandets mening känns det lättare att skriva här, än att öppna ett blankt Word dokument.
En sak till: Jag förstår mig inte på familjen Schulman. Men det kanske inte är meningen heller.
En sak till: Det är sjukt störande när det inte går att publicera inläggen, för att "Webbsidan inte kan läsas". Under en nanosekund rasar ju världen samman. Bloggvärlden i ett nötskal.
I princip skriver jag inga revolutionerande, sensationella, litterära vidunder på den här bloggen. Och syftet har ifrågasatts. Men att skriva dagbok som man gjorde, typ tre rader en gång i månaden, i bästa fall, när man var fem, känns meningslöst, patetiskt och krystat. Vem ska läsa skiten? Här ser jag ju konkret, svart på vitt, att någon läser. Och det känns liiite mer uppmuntrande än att mina barnbarn kommer tycka att min dagbok suger nån gång i framtiden.
Jag har själv ifrågasatt varför jag skriver en blogg. Liksom, hur otroligt låter inte det?
Mitt primära ändamål är att skriva. Skriva vad som helst. Och är det nån som läser är det väl bara kul. Men eftersom ingen bedömer bloggen i bedömandets mening känns det lättare att skriva här, än att öppna ett blankt Word dokument.
En sak till: Jag förstår mig inte på familjen Schulman. Men det kanske inte är meningen heller.
En sak till: Det är sjukt störande när det inte går att publicera inläggen, för att "Webbsidan inte kan läsas". Under en nanosekund rasar ju världen samman. Bloggvärlden i ett nötskal.
Kommentarer
Trackback
