Gud älskar djävulen

Jag stör mig på att vitsiporna är vissna när vi kommer hem igen. Stör mig på att tiden går så himla fort. Det var ju första april nyss, kommer ihåg det som igår. Jag stör mig också på att jag inte kunnat vara ute bland vitsipporna lika mycket som jag velat. Hela den här underbara tiden är ju borta om några dagar. Den följs väl visserligen av en ny "vår-era", men ändå.

Treorna går ut om 25 dagar, fick jag höra av en entusiast som räknade ner. Bara det känns ju konstigt. Det känns förkrossande att 05SES går ut. Skolan blir aldrig den samma utan dom. Och att ett år bara har rusat förbi känns ju också helt bakvänt.

Men åter till vitsipporna, de känns viktigast för stunden, av någon mycket konstig anledning. Våren har redan passerat och den har man missat. Som man längtat. Nu är det snart sommar, verkar det som. Massa sommarblommor finns ju redan, man kan lika gärna börja klä midsommarstången.

Dagarna har spenderats rätt lika. Går upp i ottan, sitter på bussen aslänge, dagen går i ett huj. Sitter på bussen hem igen aslänge. Tänker lite på läxorna (jag är mästare på att skjuta upp alla läxor och to-do's om det inte är kul). Slänger ett öga på nyheterna eller nåt roligare program. Sängen.
Och med detta sagt menar jag inte att det är tråkiga dagar. Nej, jag har aldrig haft ett roligare och innehållsrikare år. Men dagarna bara försvinner. Snart (läs vi borde redan ha bestämt) ska vi välja inriktning. Osv. Osv.

Våren tycker jag är en rätt vemodig tid.
Det är ett helt nytt landskap man passerar, helt annorlunda vyer. Inget har ju hänt på sex månader innan, och pang är det grönt ute, så skillnaden är rätt konkret.
Det känns som man aldrig har tid nog på våren. Solabstinens. Naturabstinens.

Vad jag vill komma till är att jag egentligen inte har någon som helst tid till att sitta här.

Något brev från Pliktverket. Jo, tjena. Lumpen, here I come! (kanske, hardly not.)