"You cast your call and I went under" - vad menar Dylan?
Det känns rätt så fel att inte vara så galet ledsen som man torde, när någon nära har dött.
Antingen så kommer sorgen krypande om ett tag, det har ju bara gått en vecka.
Eller så har jag redan passerat "gråtstadiet". Jag grät visserligen ordentligt i onsdags, på sjukhuset. Sen var det liksom inte mer kvar. Istället går jag runt och är allmänt deppig. Nu vill jag gå vidare.
Jag kanske inte är ledsen, helt enkelt. Men det låter väldigt cyniskt, enligt mig.
Det kan också vara så att det är på tok för mycket i mitt huvud just nu. Mycket sjukdomar, trista besked och dödsfall. Plus att de bekymmer jag hade tidigare i somras inte försvinner av sig själv direkt. Så det kanske är någon form av emotionell blockad som hägrar just nu.
Plus att man blir deppig av medecinen. En ny biverkning som jag inte känt tidigare är alla lukter som förstärks betydligt. Det mesta luktar starkt och fränt.
Det gick bra på NÄL. Medecinen blir kvar i sammanlagt tre veckor till. Men med nedtrappning. Ska bli jätteskönt att komma till vettiga läkare som har svar senare i höst.
Vi stannade till på Torp. Ett köpcentrum. Alla som har varit där, vet väl att det är typ världens mest deprimerande ställe som man kan befinna sig på. Åtminstone tycker jag det. Och folk åker dit för "att titta på folk" Jag åker snarare dit för att tycka rejält synd om mig själv. Eller inte ens då. Idag var jag där för att köpa block och en grafräknare som inte kostar 629 spänn. Jag älskar inte matte så mycket att jag tänker spendera halva mitt kommande studiebidrag på ett ämne som är hopplöst från början. O nej. Och att sedan grafräknaren var så inpackad i diverse plast och pappanordningar att man inte fick ut skiten utan att skära upp förpackningen med mattkniv är en annan sak.
Och folk frågar sig varför oljan blir så dyr. Sluta paketera in allt så jävla noggrant då, då! Grejerna ska inte sänkas ned på botten av Atlanten. De ska in i en affär, belägen i västvärlden. Inga hyperfarliga sjukdomsbaciller kommer kunna slussas in iallafall.
Antingen så kommer sorgen krypande om ett tag, det har ju bara gått en vecka.
Eller så har jag redan passerat "gråtstadiet". Jag grät visserligen ordentligt i onsdags, på sjukhuset. Sen var det liksom inte mer kvar. Istället går jag runt och är allmänt deppig. Nu vill jag gå vidare.
Jag kanske inte är ledsen, helt enkelt. Men det låter väldigt cyniskt, enligt mig.
Det kan också vara så att det är på tok för mycket i mitt huvud just nu. Mycket sjukdomar, trista besked och dödsfall. Plus att de bekymmer jag hade tidigare i somras inte försvinner av sig själv direkt. Så det kanske är någon form av emotionell blockad som hägrar just nu.
Plus att man blir deppig av medecinen. En ny biverkning som jag inte känt tidigare är alla lukter som förstärks betydligt. Det mesta luktar starkt och fränt.
Det gick bra på NÄL. Medecinen blir kvar i sammanlagt tre veckor till. Men med nedtrappning. Ska bli jätteskönt att komma till vettiga läkare som har svar senare i höst.
Vi stannade till på Torp. Ett köpcentrum. Alla som har varit där, vet väl att det är typ världens mest deprimerande ställe som man kan befinna sig på. Åtminstone tycker jag det. Och folk åker dit för "att titta på folk" Jag åker snarare dit för att tycka rejält synd om mig själv. Eller inte ens då. Idag var jag där för att köpa block och en grafräknare som inte kostar 629 spänn. Jag älskar inte matte så mycket att jag tänker spendera halva mitt kommande studiebidrag på ett ämne som är hopplöst från början. O nej. Och att sedan grafräknaren var så inpackad i diverse plast och pappanordningar att man inte fick ut skiten utan att skära upp förpackningen med mattkniv är en annan sak.
Och folk frågar sig varför oljan blir så dyr. Sluta paketera in allt så jävla noggrant då, då! Grejerna ska inte sänkas ned på botten av Atlanten. De ska in i en affär, belägen i västvärlden. Inga hyperfarliga sjukdomsbaciller kommer kunna slussas in iallafall.
Kommentarer
Trackback
