Öppna landskap
En sak som slog mig väldigt hårt under sjukhustiden är att personer som jag gillar, som har hjälpt mig på olika sätt, som jag uppskattar, och till och med gillar väldigt mycket inte vet om det. Att jag gillar dom så mycket, menar jag. Klart de vet att jag tycker om dom. Men inte tillräckligt.
Det kan vara en deppig biverkan av medecinen. Men. Liksom. Jag träffar många personer, ser människor på stan eller berörs på olika sätt. Men upptagna som vi är av oss själva, låter jag inte personerna få veta det. Ponera att jag skulle dö om fem minuter. Då skulle de ju inte veta att jag mått bra på grund av dom. Nähä. Det kanske inte gör så mycket. Egentligen.
Men om man säger såhär. Jag är en drömmare. Men en realistisk. Vill jag intala mig. Men jag drömmer mycket. Och under sommaren har fyra killar betytt, eller kanske stått för, mycket glädje och framtidshopp. Jag känner dom inte. Inte ens lite, överhuvudtaget. Jag vet inte ens vad de heter. Vilket är en himla tur, i och för sig.
Jag har sett dom på fik i Helsingör, under inspelningarna av Wallander i Ystad, på sjukhuset i Lund och på färjan till Gullholmen. Det här låter ju helt sjukt, JAG VET. Men det kan inte hjälpas. Ska man gå runt och gilla folk utan att de vet om det då eller?
Det hade ju varit ännu sjukare om jag hade tagit kontakt med personerna, och typ tackat dessa för att de lever. Gud bevare min själ.
Det här är, hoppas jag, ännu ett resultat av min rastlöshet. Jag kanske borde skaffa mig en hobby.
Därför ser jag väldigt mycket fram emot att börja skolan igen. Det känns som mitt liv börjar igen. Trots att jag lär ångra mig typ nästa vecka. Fördömma alla lärare, och förbanna alla saker som måste göras. Men jag trivs nog som bäst så.
Så här blödig brukar jag inte vara. Men det känns rätt skönt att ha det "sagt". Jag tror fortfarande stenhårt på teorin om att det är medecinens fel. För så här kan vi inte ha det.
Jag är förresten mentalt kvar i Skåne. Jag hann ju inte göra det där man vill göra "en sista gång". Så där lär jag väl befinna mig tills vi åker hem därifrån i höst. Jag hatar träd mer och mer för varje dag. Det är sjukt mycket träd här uppe. Som en vägg. Massivt och helt stängt. Jag ser inte det vackra i Bohuslän just nu. Det är helt enkelt för mycket träd. För mycket berg och ens synfält distraheras av en massa, just det, träd.
Efter en närmare eftertanke har jag kanske aldrig riktigt trivts här uppe på Orust.
Det kan vara en deppig biverkan av medecinen. Men. Liksom. Jag träffar många personer, ser människor på stan eller berörs på olika sätt. Men upptagna som vi är av oss själva, låter jag inte personerna få veta det. Ponera att jag skulle dö om fem minuter. Då skulle de ju inte veta att jag mått bra på grund av dom. Nähä. Det kanske inte gör så mycket. Egentligen.
Men om man säger såhär. Jag är en drömmare. Men en realistisk. Vill jag intala mig. Men jag drömmer mycket. Och under sommaren har fyra killar betytt, eller kanske stått för, mycket glädje och framtidshopp. Jag känner dom inte. Inte ens lite, överhuvudtaget. Jag vet inte ens vad de heter. Vilket är en himla tur, i och för sig.
Jag har sett dom på fik i Helsingör, under inspelningarna av Wallander i Ystad, på sjukhuset i Lund och på färjan till Gullholmen. Det här låter ju helt sjukt, JAG VET. Men det kan inte hjälpas. Ska man gå runt och gilla folk utan att de vet om det då eller?
Det hade ju varit ännu sjukare om jag hade tagit kontakt med personerna, och typ tackat dessa för att de lever. Gud bevare min själ.
Det här är, hoppas jag, ännu ett resultat av min rastlöshet. Jag kanske borde skaffa mig en hobby.
Därför ser jag väldigt mycket fram emot att börja skolan igen. Det känns som mitt liv börjar igen. Trots att jag lär ångra mig typ nästa vecka. Fördömma alla lärare, och förbanna alla saker som måste göras. Men jag trivs nog som bäst så.
Så här blödig brukar jag inte vara. Men det känns rätt skönt att ha det "sagt". Jag tror fortfarande stenhårt på teorin om att det är medecinens fel. För så här kan vi inte ha det.
Jag är förresten mentalt kvar i Skåne. Jag hann ju inte göra det där man vill göra "en sista gång". Så där lär jag väl befinna mig tills vi åker hem därifrån i höst. Jag hatar träd mer och mer för varje dag. Det är sjukt mycket träd här uppe. Som en vägg. Massivt och helt stängt. Jag ser inte det vackra i Bohuslän just nu. Det är helt enkelt för mycket träd. För mycket berg och ens synfält distraheras av en massa, just det, träd.
Efter en närmare eftertanke har jag kanske aldrig riktigt trivts här uppe på Orust.
Kommentarer
Postat av: Jacob
Jag minns att en kille en gång berättade för mig att han brukade skriva små brev till personer han såg på bussen eller tåget som han tyckte lyste upp hans vardag. Han lämnade brevet när han gick av bussen, och brukade skriva att den personen "såg trevlig ut". Låter helknäppt, men samtidigt känns det oerhört bra gjort. Vad är det värsta som kan hända? Att man ger en annan människa lite bättre självkänsla?
Postat av: Tove
Haha. Nej, men det var ju sött. Nej, det värsta som kan hända är väl att folk tycker att man är helt dum i huvudet, som borde skaffa sig ett liv och sluta stalka folk. Hur var skoldagen? Själv börjar jag imorrn.
Trackback
