"If something's hard to do, then it's not worth doing"
Hemma från Eksjö. Det hela känns väldigt definitivt. Konkret, men ändå diffust. Hur inser man att någon har dött?
Det hela gick smärtfritt ändå, uppdelningen, menar jag. Sånt kan ju gå precis hur som helst. En enda lampa hamnade i kläm. Morfar var en jäkel på att samla. Våra bilar var knökade till bristningsgränsen. Förråd efter förråd, utrymme efter utrymme gick vi igenom hans kvittenspapper, bokföringar från -67, ägandebevis från deras första lägenhet i Malmö -57. Arkivlåda efter arkiv låda med daterade negativ, alla, varenda ett låg i små kuvert. Med datum, vad negativet föreställde, vem som tagit kortet. Och - ett register över alla negativ. Flera pärmar, fyllda med siffror uppifrån och ner. Varenda polaroidbild daterat och registrerat. Herregud. Försäkringar, pensionshandlingar för han och mormors föräldrar, gamla kartor, gamla omslagspapper, plastfickor, brukningsanvisningar för spisar, strykjärn, sågar, samtliga från sent sjuttiotal.
Ett axplock.
Minst 30 tavlor. Av mormor. Massa tavlor av andra, kända som okända konstnärer. Fula som fina. Tidningsutklipp från nånting. Morfar hade arkiverat och bokfört sitt yrkesliv. Hans liv fanns i ett arkivskåp i förrådet. Allt från födelsebevis till vilken medecin han tog. Från hans morfars gamla telefonnummer till mina gamla tecningar. Önskelistor. Han antecknade vad han hade gett oss i julklapp. I minst tjugo år. Och vad det kostade. Släkting för släkting.
Hans frimärkssamling. Kartong efter kartong, kasse med kasse med bara vykort eller brev. Ska man skratta eller gråta?
Vid närmare eftertanke satt han sällan och rullade tummarna. Vilket är fullt förståeligt efter den här grundliga röjningen. Samtliga som var där har lärt oss följande (speciellt den yngre generationen):
- Att inte spara på grejer.
-När vi känner att vi håller på att dö, ska vi göra en ordentlig rensing själva, så de efterträdande slipper gå igenom skuten själva.
-Att ALDRIG röka. Fy fan. Väggarna var gula, det gick inte att få rent, det luktade, allting fick en betydligt skiftande färg efter diskning, tavlorna luktar.
Känns väldigt konstigt att vi inte kommer åka till mormor i Eksjö i vinter. Den småländska vintern kommer jag sakna. Kommer sakna Eksjö. Nu har jag inget ärende där. Bara en väldig omväg för att åka till Skåne.
Det hela gick smärtfritt ändå, uppdelningen, menar jag. Sånt kan ju gå precis hur som helst. En enda lampa hamnade i kläm. Morfar var en jäkel på att samla. Våra bilar var knökade till bristningsgränsen. Förråd efter förråd, utrymme efter utrymme gick vi igenom hans kvittenspapper, bokföringar från -67, ägandebevis från deras första lägenhet i Malmö -57. Arkivlåda efter arkiv låda med daterade negativ, alla, varenda ett låg i små kuvert. Med datum, vad negativet föreställde, vem som tagit kortet. Och - ett register över alla negativ. Flera pärmar, fyllda med siffror uppifrån och ner. Varenda polaroidbild daterat och registrerat. Herregud. Försäkringar, pensionshandlingar för han och mormors föräldrar, gamla kartor, gamla omslagspapper, plastfickor, brukningsanvisningar för spisar, strykjärn, sågar, samtliga från sent sjuttiotal.
Ett axplock.
Minst 30 tavlor. Av mormor. Massa tavlor av andra, kända som okända konstnärer. Fula som fina. Tidningsutklipp från nånting. Morfar hade arkiverat och bokfört sitt yrkesliv. Hans liv fanns i ett arkivskåp i förrådet. Allt från födelsebevis till vilken medecin han tog. Från hans morfars gamla telefonnummer till mina gamla tecningar. Önskelistor. Han antecknade vad han hade gett oss i julklapp. I minst tjugo år. Och vad det kostade. Släkting för släkting.
Hans frimärkssamling. Kartong efter kartong, kasse med kasse med bara vykort eller brev. Ska man skratta eller gråta?
Vid närmare eftertanke satt han sällan och rullade tummarna. Vilket är fullt förståeligt efter den här grundliga röjningen. Samtliga som var där har lärt oss följande (speciellt den yngre generationen):
- Att inte spara på grejer.
-När vi känner att vi håller på att dö, ska vi göra en ordentlig rensing själva, så de efterträdande slipper gå igenom skuten själva.
-Att ALDRIG röka. Fy fan. Väggarna var gula, det gick inte att få rent, det luktade, allting fick en betydligt skiftande färg efter diskning, tavlorna luktar.
Känns väldigt konstigt att vi inte kommer åka till mormor i Eksjö i vinter. Den småländska vintern kommer jag sakna. Kommer sakna Eksjö. Nu har jag inget ärende där. Bara en väldig omväg för att åka till Skåne.
Kommentarer
Trackback
