"Hjärtat har sina själ som förståndet aldrig kan fatta" Blaise Pascal
Man blir tydligen väldigt rastlös av att äta kortison. Vilket jag gladeligen skriver under på. Vanligtvis är jag ganska rastlös, men det är inget emot vad jag är nu. Skillnaden är att förut var jag rastlös på ett kreatiivt sätt. Nu är jag rastlös på ett irriterande sätt. Jag blir bara på dåligt humör. Sen hjälpte det ju inte att min mentor inte fattade något av vad jag pratade om idag.
På mormors begravning kommer typ hela min mammas släkt att träffas. Många har jag inte träffat sen morfars begravning för sju årsedan. Vilket faktiskt, under omständigheterna, ska bli väldigt roligt. Absurt.
Idag pratade jag med B i telefon. Hon hade hört att jag var sjuk ooch hela baletten. Varpå hon slog fast, flera gånger, "ja, men då är det ju så att det är din ryggmärgsvätska som ökar. Det måste det ju vara" Hade jag påstått nåt annat? Men ja, ja, hon blev väl lite stolt när hon kom med den slutsatsen. Nu kan hon ta hem Nobelpriset i medecin. Det var ju kul.
Nåt som inte är kul är att farmor freakat ur totalt. Hon har gått så långt att både min faster och vi vägrar prata med henne, på några villkor, om hon inte slutar prata om sina förbannade sjukdomar och hennes outtömliga teorier. Priset tog hon överlägset hem häromdagen, då först jag stod stum i tio minuter, utan att behöva nämna varken bu eller bä, i telefon, och lyssnade på hennes utlåtande. Och sedan mamma i 20. "Sjukdomen går ju i släkten, och jag har haft samma sjukdom, du borde äta vitlök, du har brist på fosfater, andra örter, mineraler, ämnen och andra konstiga grejer" Hon är ta mig fan inte klok längre. När hon sedan drog igång inför mamma om samma tjat, och om mormor så passerade hon vissa gränser. Hon har till och med ringt nån naturläkare i Halland som skulle, som hon uttryckte det, inspektera och "värdesätta mina brister"
Förut hade jag kanske någon form av uthållande empati, att hon möjligtvis bryr sig. Nu vete fan om hon inte bara blivit tossig.
På mormors begravning kommer typ hela min mammas släkt att träffas. Många har jag inte träffat sen morfars begravning för sju årsedan. Vilket faktiskt, under omständigheterna, ska bli väldigt roligt. Absurt.
Idag pratade jag med B i telefon. Hon hade hört att jag var sjuk ooch hela baletten. Varpå hon slog fast, flera gånger, "ja, men då är det ju så att det är din ryggmärgsvätska som ökar. Det måste det ju vara" Hade jag påstått nåt annat? Men ja, ja, hon blev väl lite stolt när hon kom med den slutsatsen. Nu kan hon ta hem Nobelpriset i medecin. Det var ju kul.
Nåt som inte är kul är att farmor freakat ur totalt. Hon har gått så långt att både min faster och vi vägrar prata med henne, på några villkor, om hon inte slutar prata om sina förbannade sjukdomar och hennes outtömliga teorier. Priset tog hon överlägset hem häromdagen, då först jag stod stum i tio minuter, utan att behöva nämna varken bu eller bä, i telefon, och lyssnade på hennes utlåtande. Och sedan mamma i 20. "Sjukdomen går ju i släkten, och jag har haft samma sjukdom, du borde äta vitlök, du har brist på fosfater, andra örter, mineraler, ämnen och andra konstiga grejer" Hon är ta mig fan inte klok längre. När hon sedan drog igång inför mamma om samma tjat, och om mormor så passerade hon vissa gränser. Hon har till och med ringt nån naturläkare i Halland som skulle, som hon uttryckte det, inspektera och "värdesätta mina brister"
Förut hade jag kanske någon form av uthållande empati, att hon möjligtvis bryr sig. Nu vete fan om hon inte bara blivit tossig.
Kommentarer
Trackback
