Del två
Nå, var slutade jag senast? Jo. Jag hamnade på NÄL.
Läkarna i Lund tyckte egentligen att jag lika gärna kunde ligga kvar där, och kanske bli opererad där. Jag åkte iallafall hem. Halv tio på onsdagsmorgonen hade mormor dött av hjärtinfarkt. Det gick snabbt. Hon blev 82.
Resten av familjen åkte till Eksjö.
Telefonen började gå varm. Vilket var skönt. Skönt att prata med personer som inte frågar om jag vill ha smärtstillande.
På kvällen blev jag dålig. I kombination av typ sju lumbala punktioner på fem dagar, värk och ledsamhet var jag rejält stel och risig. Jag började kräkas igen. Personalstyrkan tog det säkra före det osäkra och de gjorde en LP till. En obedövad. I Lund gjorde de en akut, utan bedövning, på måndagskvällen. Det gjorde sådär ont. Jag får Dormnicum, en lugnande, skön medecin vilket lindrar proceduren väldigt mycket. Men på NÄL tog det tre timmar. Brukar väl gå på tjugo minuter i bästa fall.
Det gjorde ont och de stack fel.
Det tog en halvtimme för dom att få fram alla pinaler. (Dvs en plastgrej som de samlar upp spinalvätskan i)
En timme till att hitta rätt mellan ryggradskotorna.
Läkaren som skulle sticka kunde intem fick ringa efter en annan.
Den läkaren kunde inte heller. Ringde efter en annan.
Den läkaren kunde. Efter två timmar. Och då fick de inte ut nån vätska. För de hittade inte ryggmärgen. De stack istället fel i nerver och reflexer.
Positivt: Hade trycket vart högt hade jag haft ännu ondare, det hade vart svårare att ligga still så länge. Trycket var lågt. Så det gjorde ingenting att de inte fick ut nån vätska. Dagen efter hade jag ännu ondare i kroppen.
Läkaren på NÄL hade en tendens att ställa sig vid fotändan vid sängen och bara stirra på mig. Och le lite. Beklaga sorgen och säga "att det här var ju ingen hit" Glo lite till.
Sånt gör mig väldigt frustrerad. Hellre att de bombarderar med frågor än att de bara står tysta.
Nej. Men efter skallröntgen i Lund konstaterade läkarna down there att hålrummen i hjärnan, där ryggmärgsvätskan finns, bör bli större vid ökar tryck. För att vätskan trycker ut hålrummen. Vilket inte mina hålrum blir. Vilket tydligen inte är bra. No shit. Och att det är väldigt ovanligt. Sherlock. Så en gåta mer till samlingen.
Nu har jag iallafall kommit hem med en remiss till en riktig neurologgrupp i Göteborg, en enorm längtan till Skåne. Massa tankar och en död släkting.
Det hade varit lättare om jag hade brutit benet. Det hade synts på utsidan. Folk hade fattat. Läkarna hade fattat. Jag hade inte behövt äta massa konstig medecin.
Omkring 100 personer i Sverige får samma besvär som jag per år. Enligt amerikansk forskning är patienten kvinna, vuxen och extremt fet. Oddsen att jag får skiten för fjärde gången är alltså inte så stora. Det fina i kråksången är väl också att läkarna känner till mitt fall lite överallt där jag har befunnit mig vid insjukningstillfällena.
Att jag har legat på sjukhus i Lund. Det var kul.
Men för att avsluta. Som läkarna sa i Lund. Eller läkaren. "Tove, du är givetvis hjärtligt välkommen här, men nu hoppas jag att vi inte ses på ett tag."
Läkarna i Lund tyckte egentligen att jag lika gärna kunde ligga kvar där, och kanske bli opererad där. Jag åkte iallafall hem. Halv tio på onsdagsmorgonen hade mormor dött av hjärtinfarkt. Det gick snabbt. Hon blev 82.
Resten av familjen åkte till Eksjö.
Telefonen började gå varm. Vilket var skönt. Skönt att prata med personer som inte frågar om jag vill ha smärtstillande.
På kvällen blev jag dålig. I kombination av typ sju lumbala punktioner på fem dagar, värk och ledsamhet var jag rejält stel och risig. Jag började kräkas igen. Personalstyrkan tog det säkra före det osäkra och de gjorde en LP till. En obedövad. I Lund gjorde de en akut, utan bedövning, på måndagskvällen. Det gjorde sådär ont. Jag får Dormnicum, en lugnande, skön medecin vilket lindrar proceduren väldigt mycket. Men på NÄL tog det tre timmar. Brukar väl gå på tjugo minuter i bästa fall.
Det gjorde ont och de stack fel.
Det tog en halvtimme för dom att få fram alla pinaler. (Dvs en plastgrej som de samlar upp spinalvätskan i)
En timme till att hitta rätt mellan ryggradskotorna.
Läkaren som skulle sticka kunde intem fick ringa efter en annan.
Den läkaren kunde inte heller. Ringde efter en annan.
Den läkaren kunde. Efter två timmar. Och då fick de inte ut nån vätska. För de hittade inte ryggmärgen. De stack istället fel i nerver och reflexer.
Positivt: Hade trycket vart högt hade jag haft ännu ondare, det hade vart svårare att ligga still så länge. Trycket var lågt. Så det gjorde ingenting att de inte fick ut nån vätska. Dagen efter hade jag ännu ondare i kroppen.
Läkaren på NÄL hade en tendens att ställa sig vid fotändan vid sängen och bara stirra på mig. Och le lite. Beklaga sorgen och säga "att det här var ju ingen hit" Glo lite till.
Sånt gör mig väldigt frustrerad. Hellre att de bombarderar med frågor än att de bara står tysta.
Nej. Men efter skallröntgen i Lund konstaterade läkarna down there att hålrummen i hjärnan, där ryggmärgsvätskan finns, bör bli större vid ökar tryck. För att vätskan trycker ut hålrummen. Vilket inte mina hålrum blir. Vilket tydligen inte är bra. No shit. Och att det är väldigt ovanligt. Sherlock. Så en gåta mer till samlingen.
Nu har jag iallafall kommit hem med en remiss till en riktig neurologgrupp i Göteborg, en enorm längtan till Skåne. Massa tankar och en död släkting.
Det hade varit lättare om jag hade brutit benet. Det hade synts på utsidan. Folk hade fattat. Läkarna hade fattat. Jag hade inte behövt äta massa konstig medecin.
Omkring 100 personer i Sverige får samma besvär som jag per år. Enligt amerikansk forskning är patienten kvinna, vuxen och extremt fet. Oddsen att jag får skiten för fjärde gången är alltså inte så stora. Det fina i kråksången är väl också att läkarna känner till mitt fall lite överallt där jag har befunnit mig vid insjukningstillfällena.
Att jag har legat på sjukhus i Lund. Det var kul.
Men för att avsluta. Som läkarna sa i Lund. Eller läkaren. "Tove, du är givetvis hjärtligt välkommen här, men nu hoppas jag att vi inte ses på ett tag."
Kommentarer
Trackback
