Gud älskar djävulen

På onsdags kvällen för en vecka sedan var vi hembjudna till goda vänner på middag nere i Skåne. Vi började prata om mitt sjukdomstillstånd, eller hur man nu ska benämna sjukdomen. För det är varken en sjukdom eller ett ihållande tillstånd. Nånstans mitt i mellan, mellan himmel och helvete. Pseudotumor Cerebri heter den, eller det, som är bekant för vissa som läser här.

Då kändes det väldigt avlägset, och pratet om att operera in en shunt kändes väldigt ovidkommande.

På torsdagen hade vi vart inne i Ystad och tittat på inseplningarna av Wallander-filmerna för femtielfte gången. Min syrra fick vara med på ett hörn. Regiassistenten såg henne i folkmassorna, och resten är en helt annan historia.

När jag kom hem hade jag fruktansvärd huvudvärk och ville bara ligga nånstans i lugn ovh ro och vänta på att alvedonen skulle verka. Åkte vid sju in till akuten på Ystad Lasarett. Den vackraste kvällen under hela vistelsen. Havet var ljust blått och helt stilla. Varmt och alldeles augustivarmt. Det hade slutat blåsa. Det enda jag tänkte på var dock att jag inte skulle spy.

Fick som alla vet, vänta länge och väl på akuten. Trodde att jag skulle stanna på Ystad lasarett, men Nej! De hade inte en slang som behövdes för att göra en lumbal punktion. En liten plastsak, man kan ta i princip vad som helst som har millilitermått. Men de konstaterade att det var just förhöjt ryggmärgsvätsketryck igen. Eller, konstaterade och konstaterade. De hade ingen aning, men jag hade ju mina misstankar. Så det bar av till Lund. I ambulans.

Ambulansfärden gick bra. Jag hade börjat spy i Ystad. Men att åka bil hade en lugnande effekt. Ambulanskillen visade att han kunde prata göteborgska. Har ni hört en skånsk person försöka härma göteborska? Det låter hemskt.

När jag var framme i Lund var klockan typ halv elva. På akutens barn och ungdomsakut togs jag emot av en mängd olika läkare. Patrik var den förste. Han dissade Ystads sjukhus totalt och försäkrade mig om att han skulle "komma med sprutan och göra det skönt snart" Sprutan innebär en decimeter lång nål som sticks in i ryggslutet, mellan kotorna och in i ryggmärgen.

Sen kom mamma.

So far so good. Vid två hade de fortfarande inte stuckit mig i ryggen. Patrik förlöste tydligen barn vid sidan av.
Halv tre stack de mig. Trycket på 43. Normaltryck är vanligtvis 11. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer.

På fredag förmiddag var vi på väg hem. Patrik pratade om långsiktiga lösningar. Rickhamreservoar, eller annan typ av shunt.

Jag frågade hur han kunde hålla sig vaken, varpå han slog ut med armarna och sa:
- Men herregud. Tove. Jag är läkare. Jag har en receptblock, jag kan skriva ut vilka uppåtmedeciner jag vill. Dessutom har jag mina gömmor. Så det löser sig.
Bra att veta.

Men jag hann inte hem förrän jag började spy igen. Patrik förfasade sig och sa att det är sådana patienter som jag som gör att läkare behöver ta lugnande för att vi aldrig blir friska. Ligger nåt i det.
Han tyckte synd om mamma som antagligen skulle bli magsjuk av att bara se mig.

På eftermiddagen fick de tappa mig på vätska igen. Trycket på 60. Sen kan man inte mäta högre. På10 timmar hade trycket gått från 11 till 60. Varför händer det mig när det fan ta mig bara jag i Sverige som har samma?

En annan läkare var det den här gången. Erik S nånting.

Efter några timmar fick jag ont igen. Sån smärta som jag kände då har jag aldrig känt i hela mitt liv. Jag har behövt skrika av smärta en gång i mitt liv. Det var i lördags. Jag blev nästan medvetslös och de fick knappt kontakt med mig. Men jag kommer ihåg allt. De gjorde en lumbal punktion till. Trycket på 40 igen. De började sticka mig i ryggen en gång varje dag.

Blev bättre. Den planerade hemresan på söndagen sköts upp till måndagen. Mamma åkte hem på måndagen, till torpet för att packa och städa, och sedan upp med resten av familjen till Orust. Jag skulle egentligen hem på måndagen. Men jag blev dålig igen och de fick ställa in ambulanstransporten och sticka mig IGEN. Vid det här laget var läkarna rätt vilse allihopa.

Patrik började prata om att operera mig där nere i Lund istället för att jag skulle åka till NÄL. Men de ville de inte på NÄL. Jag var för ung. Men Det var jag visst inte, sa Patrik, för de opererar in shuntar på barn på löpande band.

På tisdagen åkte jag upp med ambulans till Näl. På onsdagsmorgonen dog mormor.

Nu måste jag vila mig.