Gud älskar djävulen

Så åker man hem från sjukhuset igår. Och vem kommer dit idag om inte Ingvar Oldsberg och Björn Gustavsson?! Otur. Bad timing. Lite tur i oturen kan man väl få ha? Nähä. Jaha. Ödets ironi.
Jävla skit!
De är ju för helvete till och med på samma avdelning. Jag känner igen "konsten" på väggarna.
Det hela känns oerhört ironiskt. Lite som att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Aaaah.

Och som om inte det vore nog så mätte jag fel på taket på pepparkakshusritningskartongen. Med fyra cm. Så nu orkar jag inte göra mer. Mamma får göra resten. Jag kan tänka mig att spritsa på glasyren. På sin höjd.
Granen är gigantisk. 3.10 meter. De andra förrädarna "orkade" inte klä granen, så jag fick göra det själv också. Men jag orkade bara hänga upp kulorna. Resten får mamma göra. Jag når ju inte ens upp med stol, så det känns lite överkurs.

Nu ska jag...typ....sörja. Liksom, vem vill INTE missa Ingvar Oldsberg?
Och som vanligt hade jag väl inte vetat vad jag skulle säga, om jag skulle säga något till dom. Sånt kommer man ju på efteråt. Och är tvungen att skicka nåt asviktigt brev. De hade ändå inte fattat vad jag sa. Jag kan ju knappt andas.

Bajs.