Gud älskar djävulen

En dag på -50 talet bestämde sig ett syskonpar i Stockholm sig för att låta sin hamster pröva sina vingar. Här skulle segelflygas!
Hamstern (eller om det var ett marsvin) spände de upp i en påse, eller ballong och släppte ner från typ 5:e våningen. Till deras förvåning sjönk inte djuret, utan steg till väders. Vinden tog med sig hamstern.
(Tänk er deras min!!)

De såg aldrig sitt husdjur mer.

Efter ett tag på Hötorget i Stockholm kommer en kvinna med sitt barn gående. Flickan hade bett till högre makter om ett marsvin eller en hamster. Och vips! Så kommer antingen det ena eller andra nerflygandes i en plastanordning från himmelen!

Det är sant.
Källa: Mormor. Hennes källa: Karlavagnen i P4.

Är inte livet bra konstigt?

För övrigt så var Annas min nästan obetalbar idag när hon blev sur på mig - två gånger.

Första gången:

Anna: TOOOOVEEEEEEE?? Är det här ett kryddmått?
(Tar fram en matsked)

Jag: Nej, det är en matsked.

Anna: Jaaaa, men jag har bara liiiite salt i. I botten.

Jag: Okej. Häll i det.
Helt plötsligt kastar Anna saltet i måttet över huvudet. I en båge, och det regnar salt i hela köket.
Hennes min sedan när hon ser att matskeden är tom är helt konfunderad. Liksom helt spak. Lite svårt att beskriva skriftligt.

Sur nummer två:
Jag: ANNA VAD FAN HAR DU GJORT? Det är ju smulor över hela soffan?!
Anna kommer springandes.
Anna: Meen. Skyll inte allt bara på mig. Det var inte jag.
Jag: Men hur fan lyckas du?
Det är bokstavligen smulor över hela soffan.
Anna (skriker och låtsasgråter): Det var inte jag. Det var inte meningen. Hur kan du veta att det var jag? Förresten tänker jag inte städa bort det. Jag städar jämt. Förresten tänker jag inte städa upp!!!
Hon stampar i golvet.

Paus.

Jag: Varför inte? Jo, gör det nu.
Anna: NEEEEJ. DET TÄNKER JAG INTE. FÖR DU ÄR.....DU ÄR......DU ÄR FUL!
(Hon klampar upp för trappan, överdrivet sur och fortsätter göra gröt. Som vid det här laget är rätt salt.)

Nähäpp.