Kan inte se skogen för alla träden.
Jag vill ta dykacertifikat. Det sa jag till mamma för sådär 5 minuter sedan. Jag har nämligen sett super häftiga program om undervattenslivet på alldeles för kort tid.
Jag: Mamma, jag ska ta dykarcertifikat. Hade jag tänkt mig?
Mamma: Det är en väldigt farlig sport. Har du tänkt på det? Vet du hur många som dör varje år? Ska du dyka på 10 meters djup? Alltså, jag kan se det framför mig.
Jag: Men jag ska ju inte hoppa i det första jag gör och sjunka ner till 10 meter. Jag lär mig ju gradvis. Herregud. Det finns ju dykarinstruktörer.
Mamma: Men vet du hur många som dör i Lysekil av dykarolyckor? Står jämt i tidningarna.
Jag: Klart fan det står om alla som dör, tror du ärligt att de skriver om de som faktiskt överlever? Finns ju hur många som helst som överlever. Jag har förresten inte börjat dyka än. Bara fört det på tal.
Förresten är jag 18 om två år, så då kan ingen bestämma längre, eller hur?
Mamma: Ha ha! Det tror du? Har du pratat med pappa än?
Jag: Pappa, får jag ta dykarcertifikat?
Pappa: Ja, klart du får.
Pappa: Tove. Kom hit.
Jag: Jäpp.
Pappa: Det finns en skola i Ellös.
(Paus)
Det är en väldigt farlig sport. Det vet du va?
Ibland blir jag så trött. Fast det är ju lite gulligt. Men det är ju farligt. Det fascinerar mig lite att de går igång så mycket på en mening. Och de oroar sig inte alls lika mycket när A sitter vid datorn hela dagen. Och sedan är på ett jävla humör och är näst intill en zombie när han inte får sitta längre.
Fast de vet ju att jag aldrig ger mig i första taget. Plus att jag vet vad jag håller på med. Mamma tyckte att det var säkrare att jag hoppade Bungy Jump och flög fallskärm än att simma runt i havet.
De vet ju också att jag aldrig påbörjar någonting som jag inte tänker slutföra?
Vad är grejen med det, liksom? Att ge järnet för någonting, för att sedan strunta i allt.
Alltid förmaningar. Men de brukar å andra sidan stötta mig hela tiden när de väl fått sagt att det är farligt.
