Flickan med pärlörhänge
Tracy Chevalier hade kunnat arbeta ut fler scener som krävde mer uppmärksamhet än vad som tilläts. Scener som föll rätt platta, eller sidospår som försvann, som hade bildat en dynamisk berättelse. Nu lät hon dem bero, vilket ändå vittnar om respekt för både huvudrollsinnehavaren (Griet) och läsaren. Kroppar hade ändå fått själar om hon berättat mer om hur Vermeer dog, helt abrubt, eller hur Griet smet iväg. Nu blev det bara ren fakta utan fantasi. Som hon fick brist på tid och ork i slutet av boken. Bara skrev ihop något som var passande för den sanna historien och som låg nära tillhands.
Fint verk som inspirerar på alla sätt, att skapa, måla, skriva, tänka, leva och fundera.
Lätt att sätta sig in i hur levernet var, hur svårt det var, hierarkin att vara kvinna och tjänsteflicka. Hur attraktionen till två män blev allt större, plus att en annan började att utnyttja henne i skydd av de torkande, upphängda lakanen.
Jag blev illa till mods över hur Griet så normalt reagerade och agerade. Hur hon lät sig själv backa bakåt i vreden och orättvisor för att främja sitt rykte och sig själv. Något som ligger långt borta från mitt egna sätt att reagera.
Författaren får mig att känna mig hemma i en miljö som är totalt främmande. 1400 talets Holland är inte utav kännedom direkt.
Jag vill stanna kvar i Vermeers ateljé, Chevaliers språk och vokabulär, inte slungas ut till verklighetens bloggosfär, mediehetsen och reklamavbrotten. Kvar i Hollands fattiga, bistra tider. Präglade av pest och kyla. Trots de stränga vintrarna som beskrivs känns det aldrig riktigt så kallt.
Hur Vermeer använde "falska" färger, och "sanna" färger, hans tekniker och gamla konstnärsknep. Vermeers betraktelser, åskådligaktiga sätt att finnas till, hans passiva sätt att leva. Trots hans rätt apatiska sätt finns där en road, retsam sida som finns där ibland.
Måste googla Vermeer, många gånger jag önskat att jag kunde vrida klockan tillbaks. Årtal som 1960, 1972, 1910, 1845, 1411, 1567.
Vår framtid som vi aldrig kan hitta tillbaka till "Så det var, det aldrig kan bli igen."
Det finns ju en filmatisering av boken. Den ska jag se, om ett tag.......
Fint verk som inspirerar på alla sätt, att skapa, måla, skriva, tänka, leva och fundera.
Lätt att sätta sig in i hur levernet var, hur svårt det var, hierarkin att vara kvinna och tjänsteflicka. Hur attraktionen till två män blev allt större, plus att en annan började att utnyttja henne i skydd av de torkande, upphängda lakanen.
Jag blev illa till mods över hur Griet så normalt reagerade och agerade. Hur hon lät sig själv backa bakåt i vreden och orättvisor för att främja sitt rykte och sig själv. Något som ligger långt borta från mitt egna sätt att reagera.
Författaren får mig att känna mig hemma i en miljö som är totalt främmande. 1400 talets Holland är inte utav kännedom direkt.
Jag vill stanna kvar i Vermeers ateljé, Chevaliers språk och vokabulär, inte slungas ut till verklighetens bloggosfär, mediehetsen och reklamavbrotten. Kvar i Hollands fattiga, bistra tider. Präglade av pest och kyla. Trots de stränga vintrarna som beskrivs känns det aldrig riktigt så kallt.
Hur Vermeer använde "falska" färger, och "sanna" färger, hans tekniker och gamla konstnärsknep. Vermeers betraktelser, åskådligaktiga sätt att finnas till, hans passiva sätt att leva. Trots hans rätt apatiska sätt finns där en road, retsam sida som finns där ibland.
Måste googla Vermeer, många gånger jag önskat att jag kunde vrida klockan tillbaks. Årtal som 1960, 1972, 1910, 1845, 1411, 1567.
Vår framtid som vi aldrig kan hitta tillbaka till "Så det var, det aldrig kan bli igen."
Det finns ju en filmatisering av boken. Den ska jag se, om ett tag.......
Kommentarer
Trackback
