Kent - i ett iskallt IKEA land.
Oj, vilken variation jag har på rubrikerna, märkte jag.
Igår var det Kent i Uddevalla. Vilka företag var det som hade personalfest? Har aldrig sett så många kostymklädda nissar och banktanter som där - på ett och samma ställe. Jag hade ju förväntat mig personer i min egen ålder. Vilket var rätt skönt, slapp alla kidz som stod längst fram och skrek sig hesa och gjorde övriga tinitus-diagnosiserade.
Jag har antagligen överskattat Kent. Jäklar, de är ju bra.
Esteter till tusen och Jocke Berg är Sveriges främsta poet.
På ett häpnadsveckande sätt skrider de in på scenen via en dålig, tillintetsägande låt. Ingen pampig entré alls. Men så är de väl knappast kända för att vara glamourösa. Turnébussen stod till exempel utanför, en skabbig sak med Kent's logga fasttejpad på vindrutan.
I ett samspel mellan Kent's scennärvaro och publikens extas växer konserten med tiden. Jocke dansar som en älva (lite som häxan i Nordmans melodifestival framträdande)
Det känns som de medvetet har lagt alla låtar i en, för oss, undermedveten medvetenhet om Kents kaliber.
Okej, rörigt, men låt oss säga såhär: De vet exakt var publiken hittar rätt. Kent tar över våra hjärnor via låtlistan och låtvalet, och vi är inte överraskade över resultatet. De vet var de ska lägga in den där lugna, halvpopulära låten, för att varva med en asbra låt, för att tänja på publikens extas, för att spara vårat krut till extranumren. Så man kan lugnt säga att trycket var högt sista kvarten. De börjar lugnt, och mina förväntningar sjunker, för att sedan skjuta rakt, spikrakt uppåt. Sparkar underifrån.
Jag är fortfarande mållös. Kent har stigit i aktning.
Behövs det nämnas att det var den coolaste ljussättningen jag någonsin sätt, att de hade de coolaste background kulisserna. Den bästa svenska konsert jag sett. Men det blir svår konkurrens för att slå Green Day, om inte bara de själva kan göra det.
Igår var det Kent i Uddevalla. Vilka företag var det som hade personalfest? Har aldrig sett så många kostymklädda nissar och banktanter som där - på ett och samma ställe. Jag hade ju förväntat mig personer i min egen ålder. Vilket var rätt skönt, slapp alla kidz som stod längst fram och skrek sig hesa och gjorde övriga tinitus-diagnosiserade.
Jag har antagligen överskattat Kent. Jäklar, de är ju bra.
Esteter till tusen och Jocke Berg är Sveriges främsta poet.
På ett häpnadsveckande sätt skrider de in på scenen via en dålig, tillintetsägande låt. Ingen pampig entré alls. Men så är de väl knappast kända för att vara glamourösa. Turnébussen stod till exempel utanför, en skabbig sak med Kent's logga fasttejpad på vindrutan.
I ett samspel mellan Kent's scennärvaro och publikens extas växer konserten med tiden. Jocke dansar som en älva (lite som häxan i Nordmans melodifestival framträdande)
Det känns som de medvetet har lagt alla låtar i en, för oss, undermedveten medvetenhet om Kents kaliber.
Okej, rörigt, men låt oss säga såhär: De vet exakt var publiken hittar rätt. Kent tar över våra hjärnor via låtlistan och låtvalet, och vi är inte överraskade över resultatet. De vet var de ska lägga in den där lugna, halvpopulära låten, för att varva med en asbra låt, för att tänja på publikens extas, för att spara vårat krut till extranumren. Så man kan lugnt säga att trycket var högt sista kvarten. De börjar lugnt, och mina förväntningar sjunker, för att sedan skjuta rakt, spikrakt uppåt. Sparkar underifrån.
Jag är fortfarande mållös. Kent har stigit i aktning.
Behövs det nämnas att det var den coolaste ljussättningen jag någonsin sätt, att de hade de coolaste background kulisserna. Den bästa svenska konsert jag sett. Men det blir svår konkurrens för att slå Green Day, om inte bara de själva kan göra det.
Kommentarer
Trackback
