Gud älskar djävulen

Brotten har flyttats upp en dimension. Offren blir yngre och yngre, förövarna likaså. Tyngre brott begås av yngre personer. De åtalade i Riccardofallet får mildare straff än vad de redan har. De har knappt några straff alls att förmildra ju! De är ju så gott som fria redan, och under den här pågående åtalsperioden har de gjort fler brott.
De har inte öärt sig en läxa, de kommer med all säkerhet att göra om det.
Att Riccardos anhöriga inte får upprättelse måsta vara ett psykiskt dödstraff.

Det är dags att skriva om alla reformer och paragrafer hit och dit. Borde varit gjort för längesedan.
Hade Riccardo blivit mördad i USA hade ynglingarna fått 30 år och samhällstjänst.
Vad är det här?
Ska det vara såhär?
Vill vi ha det såhär?
Varför är det såhär?

Ett egettolkat svar på den sista är följande:
Sverige är för mesigt. För lamt. För lagom.

Som tjej har tanken slagit mig att risken att bli våldtagen är överhängande. Alltid, numera. Sen beror det ju på hur lättskrämd man är beroende på tid på dygnet, men praktiskt taget kan du bli våldtagen när som helst.

Jaha, jo, men det är en vardag vi slits in i, som vi glatt får finna oss i. För så är samhället. Och det lär bestå. Så länge vi har askassa lagar som egentligen inte är täckta att lagstifta om brottet som begåtts. Lagarna bestämdes väl på den tid när "bara" horor och tjänstefolk blev utsatta.
Jag kan och kommer aldrig kunna/vilja föreställa mig hur det är att bli våldtagen. Men jag kan ju alltid ponera.
Hur då den satans mannen kan gå vidare efter ett halvår och göra om det igen.

När jag skriver om sånt som gör mig förbannad brukar jag få ont i käken, svårt att formulera mig och kan börja darra lätt, därför skrivs det här aldrig förhand.

Jag vill och tycker inte att jag ska behöva skriva hur dåligt det är. Så smarta är ni. Ärligt talat vet jag inte hur jag ska formulera hur dåligt jag tycker att det är. Utan att börja använda väldigt fula ord, och börjar man göra det så har man förlorat en diskussion.