Som det var i fredags:
Mitt hår är en blandning av Johan Palms solbrilletrassel och Roger Pontares röda tofs. Minus en kal fläck mitt på hjässan, och intorkade blodklumpar. Fast de syns inte, det torkade blodet. Helt sjukt mycket blod. Fatta vad mycket det måste ha blött under operationen. I mitt hår. I början hade jag på mig en såndär nätmössa, för att hålla allt på plats, de stod håret ut åt alla håll och var helt rött.
Jag får inte duscha huvudet än, så vi har försökt få bort det värsta, vattnet i baljan var helt rött.
Jag kan heller inte gå på toa själv, Kan knappt gå överhuvudtaget, förresten. Kan inte skratta, nysa eller använda magen över huvud taget. Vilket leder till problem när man kollar på film eller tema HUMOR på teve. Jag roar mig bäst jag kan. Jag och mamma. Tränar på att gå. Längtar hem. Känner mig som 90 bast. Går som en hopfälld fällkniv, med en hand tryckt mot magen.
Det skulle inte förvåna mig om neurokirurgen passade på att cutta lite av magsäcken när de ändå rotade nere i magtrakten. För de var inte ens inne i magen, bara bredvid, ändå gör det så ont. Jag är typ inte hungrig längre, jag kan äta en enda köttbulle och är proppmätt.
Hoppas jag aldrig blir opererad igen. Nånsin. Inte ens typ nageltrång. Eller sövd.
Man får något vitt, mjölkaktigt insprutat i blodet, somnar, vaknar senare halvnaken, med en tratt uppkörd i munnen som blåser in syre. Under en nanosekund har de alltså lyft mig från sängen, till operationsbordet, skurit upp i huvudet, drafut slangar under huden, satt fast nånting på skallbenet, trätt ner en slang nerför halsen, skurit upp i magen och lyft över mig till sängen igen - och voilà.
Blev akut sjuk i måndags igen. Fick feber på lördagen. Räknade matte för fullt, fattade allt!! Fick sedan plötsligt huvudvärk. Vaknade på måndagsmorgonen med extrem smärta, åkte in till sjukhuset vid åtta. Började sedan spy. Har aldrig haft ondare i hela mitt liv. Igen. Den här gången var det värst. Igen. Kommer i princip inte ihåg någonting, förutom att jag låg, hade ont, spydde, hade ont. Åkte ambulans i 150. Var rädd.
Huvudvärken går inte att beskriva. Bedövande. Ironiskt nog blev jag inlagd på det rummet på NÄL som jag låg på allra första gången när jag var tolv. Rum nummer 1. Även samma läkare gjorde LP'n och undersökte mig. It's a sign. Cirkeln är sluten. Kan ju inte vara slumpen??
Före operationen trodde jag att jag skulle dö. Har aldrig vart räddare i hela mitt liv. Jag vet inte vad dödsångest innebär. Så jag tror inte det var det jag kände. Jag ångrade grejer jag gjort, men framför allt grejer jag INTE gjort. Så det kanske var nyttigt. Nu vet jag vad jag ska göra. Eller inte. Det gick nästan så långt att jag SMS'ade mina kompisar och tackade för tiden. Ringde upp pappa etc. Men det gjorde jag inte. Många har gråtit. Pappa, farfar. Jag har oroat en hel klass plus alla andra jag känner. Personer har inte kunnat fungera normalt under en dag.
Känns mäktigt. Överväldigande. Konstigt, men ändå inte. Det är först nu, efteråt, när jag hör folk berätta om hur de kände om mig och om operationen, om sjukdomen, som jag förstår att det faktiskt var en stor, allvarlig, farlig operation.
Jag får inte duscha huvudet än, så vi har försökt få bort det värsta, vattnet i baljan var helt rött.
Jag kan heller inte gå på toa själv, Kan knappt gå överhuvudtaget, förresten. Kan inte skratta, nysa eller använda magen över huvud taget. Vilket leder till problem när man kollar på film eller tema HUMOR på teve. Jag roar mig bäst jag kan. Jag och mamma. Tränar på att gå. Längtar hem. Känner mig som 90 bast. Går som en hopfälld fällkniv, med en hand tryckt mot magen.
Det skulle inte förvåna mig om neurokirurgen passade på att cutta lite av magsäcken när de ändå rotade nere i magtrakten. För de var inte ens inne i magen, bara bredvid, ändå gör det så ont. Jag är typ inte hungrig längre, jag kan äta en enda köttbulle och är proppmätt.
Hoppas jag aldrig blir opererad igen. Nånsin. Inte ens typ nageltrång. Eller sövd.
Man får något vitt, mjölkaktigt insprutat i blodet, somnar, vaknar senare halvnaken, med en tratt uppkörd i munnen som blåser in syre. Under en nanosekund har de alltså lyft mig från sängen, till operationsbordet, skurit upp i huvudet, drafut slangar under huden, satt fast nånting på skallbenet, trätt ner en slang nerför halsen, skurit upp i magen och lyft över mig till sängen igen - och voilà.
Blev akut sjuk i måndags igen. Fick feber på lördagen. Räknade matte för fullt, fattade allt!! Fick sedan plötsligt huvudvärk. Vaknade på måndagsmorgonen med extrem smärta, åkte in till sjukhuset vid åtta. Började sedan spy. Har aldrig haft ondare i hela mitt liv. Igen. Den här gången var det värst. Igen. Kommer i princip inte ihåg någonting, förutom att jag låg, hade ont, spydde, hade ont. Åkte ambulans i 150. Var rädd.
Huvudvärken går inte att beskriva. Bedövande. Ironiskt nog blev jag inlagd på det rummet på NÄL som jag låg på allra första gången när jag var tolv. Rum nummer 1. Även samma läkare gjorde LP'n och undersökte mig. It's a sign. Cirkeln är sluten. Kan ju inte vara slumpen??
Före operationen trodde jag att jag skulle dö. Har aldrig vart räddare i hela mitt liv. Jag vet inte vad dödsångest innebär. Så jag tror inte det var det jag kände. Jag ångrade grejer jag gjort, men framför allt grejer jag INTE gjort. Så det kanske var nyttigt. Nu vet jag vad jag ska göra. Eller inte. Det gick nästan så långt att jag SMS'ade mina kompisar och tackade för tiden. Ringde upp pappa etc. Men det gjorde jag inte. Många har gråtit. Pappa, farfar. Jag har oroat en hel klass plus alla andra jag känner. Personer har inte kunnat fungera normalt under en dag.
Känns mäktigt. Överväldigande. Konstigt, men ändå inte. Det är först nu, efteråt, när jag hör folk berätta om hur de kände om mig och om operationen, om sjukdomen, som jag förstår att det faktiskt var en stor, allvarlig, farlig operation.
Kommentarer
Trackback
