Gud älskar djävulen

Ibland hör jag hennes röst, mormors alltså. Lite läskigt. Eller. Jag hör den i huvudet. Jag är inte synsk eller något sådant skumt. Ibland hör jag den i drömmar, eller i vaket tillstånd på natten.

Ibland när telefonen ringer tänker jag: "Men det är kanske mormor". Men så kommer jag ihåg att, just det ja! Det är ju liksom inte möjligt.

När jag låg på NÄL första kvällen, var jag på snudden att ringa mormor och berätta hur jag mådde. Varför gjorde jag inte det? Jo, för att sjukhuspersonalen ville inte ge mig telefonrättigheterna! Dagen därpå var det ju försent.

Jag tittar på foton av mormor och morfar. Bröllopsfotografier. De är unga, kära och glada. Där visste de inte hur det skulle bli. Att morfar skulle dö av cancer, eller att mormor skulle få hjärtattack.

Jag har fått reda på saker om mormor, om hur hon var, innan jag fanns, som jag inte visste. Det suger ju! Jag har ju skapat mig en uppfattning om henne, som visar sig inte riktigt stämma. Men jag kan ju inte prata med henne. Om jag bara fick säga "hej". (Det var alltså positiva saker jag fick reda på)

Som livet kan bli, ändå.

Jag är i allafall säker på att morfar hade älskat Amy MacDonald's låt.