Face the truth
Vad är det som är så himla kul med facebook?
Man kan ju inte ens gå in på folks porträtt utan att bli vän med dom, vilket betyder att de måste veta om att man går in på deras sida. Vilket suger. Då är ju bilddagboken bättre. Minus att det är helt fel forum, dvs bara yngre personer, som snart kommer ta steget att skaffa en lika meningslös blogg.
Nej. Det kan ju bli intressant om man sätter sig in i apparaten.
Jag är förkyld. När jag blir förkyld tenderar jag att bli nästintill döende. Avlider jag inte på grund av nästäppan, avlider jag av tristess. Är jag däremot sjuk på riktigt, av typ ryggmärgsvätskegrejen så inte fan är jag mer lidande av det. Det är då jag är som mest sugen på att göra det jag inte kan göra just då. Exempelvis hoppa fallskärm.
Jag är kass på att ta bilder av mig själv. Det är ju jag som får ta korten på mig själv, oftast, eftersom resterande familjemedlemmar har ett ytterst taffligt, nästintill obefintligt intresse av allt vad kameror heter. (Utom min syster som fick en kombinerad kamera/mp3 spelare i födelsedagspresent.) Så vinklarna blir därmed sådär, och helt enkelt inte bra. Jag tappar intresset lika fort som Silvia byter ansiktsdrag, och tar därför inte kort på mig själv.
Och liksom, hur kul är det att titta på en havsvy i profilfönstret? Nej, just det. Tillintetsägande.
