Jag kommer aldrig trivas som pensionär.
Jag har världens sämsta studieteknik. Jag gör i princip aldrig nåt i tid. Det vill säga aldrig dagen före deadline. Men jag gör det tillslut. Och det brukar gå bra. Jag gör det dessutom bäst när jag är pressad.
Jag går och väntar på att resultatet ska bli askasst när som helst. För det vet ju alla, som lyssnat på sin lärare som gått igenom just studieteknik, att min metod lär gå åt helvete när som helst. Men det tycks det ju inte göra. Än.
Jag lyder under min egna devis; jag måste göra det, förr eller senare, så jag kommer göra det, senare än förr. Oerhört smart och begåvat påkommet, eller hur?
Uppgifter som är astråkiga slänger jag mig inte direkt över. Matte kan till exempel inte intressera mig mindre, än vad det redan gör på min ambitiösa nivå. Jag skulle ju givetvis kunna skubba, men jag kämpar mig igenom timme efter timme med att klura ut ifall strecken i boken är en funktion eller inte, allt för att det ska se bra ut på pappret, år 2010, när jag signar ut från Nösnäs. Givetvis gör jag uppgifterna, tillslut.
Om ni inte redan klurat ut det, så har jag uppgifter som ligger och väntar.
Det är inte jättetråkiga läxor, men inte heller fantastikt motiverande. Jag är inte en slapp person i skolan, och kan kalla mig duktig och studiemotiverad. Jag vet bara inte var det inte synkar. Uppgifterna och jag liksom. Istället för att gå runt och tänka på läxorna, skulle jag kunna göra dom och få dessa små irritationsmoment ur världen.
Jag tycker ju att det är roligt egentligen. Helger är, för mig, allmänt tråkiga och jag fattar oftast inte poängen med söndagar överhuvudtaget. Gem mig en sovmorgon i veckan så är jag fit for fight. Det är på helgerna jag inte får något vettigt gjort. Det är under vardagarna som jag trivs bäst, där jag åstadkommer något som driver mig framåt.
När jag blir sådär 65 bast ska jag INTE kalla mitt största fritidsintresse för regnmätning. Sagolikt tråkigt. Och när jag hör någon äldre säga "ja-men-det-har-ju-regnat-194-mm-på-fem-dygn" blir jag allt annat än road av konversationen och vill bara gå därifrån.
Jag går och väntar på att resultatet ska bli askasst när som helst. För det vet ju alla, som lyssnat på sin lärare som gått igenom just studieteknik, att min metod lär gå åt helvete när som helst. Men det tycks det ju inte göra. Än.
Jag lyder under min egna devis; jag måste göra det, förr eller senare, så jag kommer göra det, senare än förr. Oerhört smart och begåvat påkommet, eller hur?
Uppgifter som är astråkiga slänger jag mig inte direkt över. Matte kan till exempel inte intressera mig mindre, än vad det redan gör på min ambitiösa nivå. Jag skulle ju givetvis kunna skubba, men jag kämpar mig igenom timme efter timme med att klura ut ifall strecken i boken är en funktion eller inte, allt för att det ska se bra ut på pappret, år 2010, när jag signar ut från Nösnäs. Givetvis gör jag uppgifterna, tillslut.
Om ni inte redan klurat ut det, så har jag uppgifter som ligger och väntar.
Det är inte jättetråkiga läxor, men inte heller fantastikt motiverande. Jag är inte en slapp person i skolan, och kan kalla mig duktig och studiemotiverad. Jag vet bara inte var det inte synkar. Uppgifterna och jag liksom. Istället för att gå runt och tänka på läxorna, skulle jag kunna göra dom och få dessa små irritationsmoment ur världen.
Jag tycker ju att det är roligt egentligen. Helger är, för mig, allmänt tråkiga och jag fattar oftast inte poängen med söndagar överhuvudtaget. Gem mig en sovmorgon i veckan så är jag fit for fight. Det är på helgerna jag inte får något vettigt gjort. Det är under vardagarna som jag trivs bäst, där jag åstadkommer något som driver mig framåt.
När jag blir sådär 65 bast ska jag INTE kalla mitt största fritidsintresse för regnmätning. Sagolikt tråkigt. Och när jag hör någon äldre säga "ja-men-det-har-ju-regnat-194-mm-på-fem-dygn" blir jag allt annat än road av konversationen och vill bara gå därifrån.
Kommentarer
Trackback
