Midsomer, Ystad och nu Fjällbacka. Läckberg har skapat sig sitt varumärke hon längtat efter.
Jag har läst Camilla Läckbergs senaste, "Sjöjungfrun". Jag tvekade länge innan jag började läsa, och jag tvekar fortfarande på svaret varför jag läste boken.
Rent litterärt kanske hon inte är någon naturbegåvning. Det är klyscha på klyscha, och utslitna, välbeprövade gamla trick. Hon följer mallar till punkt och pricka. Alla ingredienser finns där. Har för mig att hon sa att hon fick någon variant av "författar-kom-igång-själv-kurs" i julkpapp i någon intervju. Hon måtte ha läst manualen grundligt. Det finns konflikter uppradade, i hemmet, mellan paret boken handlar om, på jobbet, till och med chefen är dum i huvudet. Och i hur många deckare är inte polischefen ett nöt? Det är en underförstådd regel. Som om det inte vore nog så slutar boken på ett ytterst simpelt, och taskigt sätt. För er som tänker läsa boken, kanske det är på sin plats med en varning:
Läs inte nedanstående om du vill ha spänning i boken!
Under bokens gång får vi lära "känna" olika karaktärer, de vävs samman tillslut, vi hamnar i realtid och följande sker. Ett fult knep. Men hon lär väl vinna på det, ekonomiskt.
Patrik (polisen) får hjärtattack. Hans höggravida fru, som väntar tvillingar, slänger sig i bilen med sin höggravida syster för att åka ner till Uddevalla sjukhus från Fjällbacka. I motsatt rikting på vägen kommer en tant från boken i rasande fart. Inte helt spiknykter, och lite smått galen, hon hamnar i fel körfält och frontalkrockar.
Låt mig citera de sista raderna:
"Hon insåg att hon hade kommit över på fel vägbana och hon hann registrera att det satt två kvinnor i framsätet, två kvinnor som skrek rakt ut. Sedan hördes bara ljudet av plåt mot plåt, som ekade mot den massiva bergsväggen. Därefter enbart tystnad."
Okej. Det behöver ju visserligen inte vara så att kvinnorna i bilen dog, eftersom de krashade mot en bergvägg. Men att de förlorade barnen, om de kom levande ut ur historien är kanske uppenbart. Jag vet inte. Och jag tänker inte spekulera i det. Men det bör väl tilläggas att det var hennes bästa bok. Grym och hemsk. Men att hon har förmågan att snickra ihop bra "stories" är ingen underdrift.
Men hon själv är en diva. Jag kan inte säga annat än när jag sett hennes porträtt på bokryggen. Hon står där med fuktiga läppar och en, ja, jag vet inte hur jag ska förklara hennes blick. Så länge jag slipper se och höra henne i intervjuer är hennes böcker läsvärda. Men om jag kommer läsa hennes kommande? Mja. Eftersom jag inte kunde motså denna, efter viss kamp, så lär jag väl läsa den kommande också.
Rent litterärt kanske hon inte är någon naturbegåvning. Det är klyscha på klyscha, och utslitna, välbeprövade gamla trick. Hon följer mallar till punkt och pricka. Alla ingredienser finns där. Har för mig att hon sa att hon fick någon variant av "författar-kom-igång-själv-kurs" i julkpapp i någon intervju. Hon måtte ha läst manualen grundligt. Det finns konflikter uppradade, i hemmet, mellan paret boken handlar om, på jobbet, till och med chefen är dum i huvudet. Och i hur många deckare är inte polischefen ett nöt? Det är en underförstådd regel. Som om det inte vore nog så slutar boken på ett ytterst simpelt, och taskigt sätt. För er som tänker läsa boken, kanske det är på sin plats med en varning:
Läs inte nedanstående om du vill ha spänning i boken!
Under bokens gång får vi lära "känna" olika karaktärer, de vävs samman tillslut, vi hamnar i realtid och följande sker. Ett fult knep. Men hon lär väl vinna på det, ekonomiskt.
Patrik (polisen) får hjärtattack. Hans höggravida fru, som väntar tvillingar, slänger sig i bilen med sin höggravida syster för att åka ner till Uddevalla sjukhus från Fjällbacka. I motsatt rikting på vägen kommer en tant från boken i rasande fart. Inte helt spiknykter, och lite smått galen, hon hamnar i fel körfält och frontalkrockar.
Låt mig citera de sista raderna:
"Hon insåg att hon hade kommit över på fel vägbana och hon hann registrera att det satt två kvinnor i framsätet, två kvinnor som skrek rakt ut. Sedan hördes bara ljudet av plåt mot plåt, som ekade mot den massiva bergsväggen. Därefter enbart tystnad."
Okej. Det behöver ju visserligen inte vara så att kvinnorna i bilen dog, eftersom de krashade mot en bergvägg. Men att de förlorade barnen, om de kom levande ut ur historien är kanske uppenbart. Jag vet inte. Och jag tänker inte spekulera i det. Men det bör väl tilläggas att det var hennes bästa bok. Grym och hemsk. Men att hon har förmågan att snickra ihop bra "stories" är ingen underdrift.
Men hon själv är en diva. Jag kan inte säga annat än när jag sett hennes porträtt på bokryggen. Hon står där med fuktiga läppar och en, ja, jag vet inte hur jag ska förklara hennes blick. Så länge jag slipper se och höra henne i intervjuer är hennes böcker läsvärda. Men om jag kommer läsa hennes kommande? Mja. Eftersom jag inte kunde motså denna, efter viss kamp, så lär jag väl läsa den kommande också.
Kommentarer
Trackback
