Referat i ditt ansikte.
Vi har fått en otroligt astråkig uppgift i svenskan. Vi ska skriva ett referat. På ett styckte text, döpt "Spädbarn på väg mot ett nytt språk".
Vi lider verkligen av vårat öde. Och förbannar vår lärare som fan inte har vett att ge oss en rimlig uppgift. Hon säger att "vi kommer tacka henne senare" Så fan heller. Om tjugo år?
Ser du min klass under en svenskalektion ser du följande:
En klass i sönderfall. Nära sammanbrott. Vi har dödslängtan och garanterat inget framtidshopp, överhuvudtaget!
Vi ser en vägg av hat. Vi ser motstånd. Vi känner hopplöshet och en närvarolista som snart kommer presenteras som skolans mörkertal på kommande konferenser.
Vi är nästan gråtfärdiga. En efter en går hem. "För att skriva bättre hemma". Jag kan inte klandra någon. Inte ens vår lärare klandrar oss.
Anledningen till detta inlägg är att jag faktiskt har bestämt mig för att få skiten ur världen. Jag tänker alltså göra uppgiften. Vilket började med ett vänligt antiklimax. Jag hittade inte Wordprogrammet. Min käre bror och datoradministratör i familjen, hade gömt programmet i ett antivirusprogram.
Min klass skiner däremot upp under livskunskap, estettimmarna och gympa. Typ.
Idag, under livskunskapen (syfte för ämnet kan ju sannerligen diskuteras) pratades det sex och samlevnad. Igen?!
Det blev en väldigt intressant tystnad när skolsystern hade förklarat hur homosexuella tjejer har oralsex. Missförstå mig rätt nu, men jag vill ha en förklaring till varför hon gjorde en lång konstpaus där?
För att skapa lite balans tillägger jag att jag struntar i om folk är hetero/homo/trans eller bi. Jag tycker inte det är väsentligt sålänge jag inte är kär i personen. Jag känner många som är den där ständigt utvecklande bokstavskombinationen HBT..osv. Många av dom står mig närmast. Inget kan få mig mer arg än när folk hävdar att det finns vissa regler eller restriktioner för att man råkar bli kär i samkönad. Det är ju som att tvinga folk att bara gilla gula bollar. Gröna, röda och blåa då?
Vi lider verkligen av vårat öde. Och förbannar vår lärare som fan inte har vett att ge oss en rimlig uppgift. Hon säger att "vi kommer tacka henne senare" Så fan heller. Om tjugo år?
Ser du min klass under en svenskalektion ser du följande:
En klass i sönderfall. Nära sammanbrott. Vi har dödslängtan och garanterat inget framtidshopp, överhuvudtaget!
Vi ser en vägg av hat. Vi ser motstånd. Vi känner hopplöshet och en närvarolista som snart kommer presenteras som skolans mörkertal på kommande konferenser.
Vi är nästan gråtfärdiga. En efter en går hem. "För att skriva bättre hemma". Jag kan inte klandra någon. Inte ens vår lärare klandrar oss.
Anledningen till detta inlägg är att jag faktiskt har bestämt mig för att få skiten ur världen. Jag tänker alltså göra uppgiften. Vilket började med ett vänligt antiklimax. Jag hittade inte Wordprogrammet. Min käre bror och datoradministratör i familjen, hade gömt programmet i ett antivirusprogram.
Min klass skiner däremot upp under livskunskap, estettimmarna och gympa. Typ.
Idag, under livskunskapen (syfte för ämnet kan ju sannerligen diskuteras) pratades det sex och samlevnad. Igen?!
Det blev en väldigt intressant tystnad när skolsystern hade förklarat hur homosexuella tjejer har oralsex. Missförstå mig rätt nu, men jag vill ha en förklaring till varför hon gjorde en lång konstpaus där?
För att skapa lite balans tillägger jag att jag struntar i om folk är hetero/homo/trans eller bi. Jag tycker inte det är väsentligt sålänge jag inte är kär i personen. Jag känner många som är den där ständigt utvecklande bokstavskombinationen HBT..osv. Många av dom står mig närmast. Inget kan få mig mer arg än när folk hävdar att det finns vissa regler eller restriktioner för att man råkar bli kär i samkönad. Det är ju som att tvinga folk att bara gilla gula bollar. Gröna, röda och blåa då?
Kommentarer
Trackback
